Stig Jägerskiöld en »produit net» —medan andra näringsgrenar endast omarbetar de värden somjordbruket skapar.^® Det är därför icke någon tillfällighet, att en förändrad uppfattning om fisket såsom ett nödvändigt tillbehör till jordbruksfastigheterna gör sig; gällande i Sverige just under 1760-talet. De intressebetonade krav, som bl.a. i bondeståndet tidigare framförts, hade ej mäktat åstadkomma något väsentligt. Men med de nya ideologiska överbyggnader, som fysiokraterna skapat, fanns förutsättningar för att jordbruksintresset skulle segra. Fiskeristadgan av år 1766 hör tydligt till den rad av fysiokratiskt betonade reformer, som under hattarnas sista tid och de yngre mössornas första år fördes i hamn såsom 1762 års storskiftesförfattning och 1766 års tryckfrihetsförordning. Närmast föranleddes förändringen av en framställning från en av den slutande frihetstidens politiska koryféer, nämligen hovrättsrådet, slutligen presidenten i Svea hovrätt, friherre Johan Rosir, en framstående hattpolitiker; av hattarna valdes han till justitiekansler 1766. Men även han var en varm vän av de jordbruksfrämjande idéerna. Rosir, själv jordägare på Ornö i Stockholms skärgård, föreslog under remissen av 1762 års förslag (12 dec. 1764) inför landshövdingen i Stockholms län, Carl Fredrik Nordenstam, en vidgning av strandäganderätten i havet; det räckte ej att denna omfattade notdrägt utmed strand, ty andras fiske nära stranden skadade ofelbart strandägarens fiske. Detta syntes »i saltsjövattnet till jordägarens men för mycket inskränkas». Visserligen påstod Rosir, att »urgammal hävd lärer medgiva, att fiskevattnet mellan enskilda skär och holmar tillhörer ägarna av samma holmar och skär samt att den som fiska vill måste hava jordägarens lov». För denna sats hade han likväl ej något belägg. Den vidsträckta strandäganderätten borde nu bekräftas. Ständerna visade sig lyhörda för Rosirs argument. De följde hans linje. Nu konsoliderades och utvidgades jordäganderätten till fiske, helt i överensstämmelse med de jordbruksvänliga, särskilt de fysiokratiska tankegångarna, vilka, som nyss betonades, under 1760-talet som en flodvåg bryta genom äldre reglers fördämningar. Närmast var det justitiedeputa94 G. Weulersee, Le mouvement physiocratique en France 1756—1776 1—2 (1910); H. WooG, Francois Quesnay et la physiocratie 1—2 (1958); A. Kubota, Essais sur Franfois Quesnay (1960). I Danmark återigen anses de fysiokratiska lärorna inte ha spelat någon stor roll, H. L. Bisgaard, Den danske nationalekonomi i det 18. Aarhundrede (1902); E. Olsen, Danmarks ekonomiske Historie siden 1750 (1962). I svensk och finländsk litteratur har meningarna gått isär. E. FIeckscher (Lychnos 1943) underskattar fysiokraternas betydelse, likaså L. Herlitz, Fysiokratismen (1974). P. E. Brolin, Hattar och mössor (1953), s. 387 ff. annan mening. Jfr även Wohlin, a.a. I Finland se G. ScHAUMAN o. H. Renvall i Tidskr. utg. av jurid. föreningen 1900.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=