Fiskerätt i Norden 121 sedan 1841.®^ Ett centralt moment är härvidlag domstolarnas funktion som organ för frigörelsen från Kronans anspråk på regalrätt. Den första fråga, som härvid måste avgöras, var om kronan på grund av regalrätt ägde en primär rätt till skogar och vatten. Det klassiska rättsfallet är en år 1819 inledd, den 21 sept. 1824 i HD avdömd rättegång om laxfiske, bl.a. i Kalix älv. Kronan hävdade en kameralt bestående rätt till fiske i kungsådran och vid stränderna. Byamännen hävdade fri rätt till strandfisket, men ej i kungsådran. Kärnfrågan var, omkronan vid markens upplåtande till bönderna —man utgick ännu från en primär statens äganderätt till all mark —överlåtit allenast marken eller ock vattnet vid stranden och därmed fisket. Handlingarna ger ej något svar härpå. Uppenbarligen var fältet fritt för konstruktion. Det låg nära till hands för domarna att beakta en samhällsuppfattning. De mot regalanspråken kritiska justitieråden anknöt till JB 12:4 och 1766 års fiskeristadga; huvudregeln var att »envar äger fiske efter sin bostad och rågång». Därav följde, menade de, att ett motsatt förhållande måste kunna stödjas på »bevisligen gjort förbehåll» vid jordens användande. Byamännen hade erhållit sina hemman under ovillkorlig äganderätt, utan undantag av förmåner, som med besittningen av jorden i allmänhet är förenade. De avgifter, som bönderna erlagt för fiske till kronan, fick ej tolkas såsom bevis på att fiske ej ingick i äganderätten. Tvärtom skulle dessa avgifter avskaffas »ty och då med egenskapen av äganderätt till deras hemman icke kan förenas att de emot sin vilja skola för deras under samma äganderätt begripna rättighet till fiske erlägga någon särskild eller annan avgift än den, somi allmänhet innefattas i skatten för själva jorden». De liberala justitieråden har sålunda resonerat utifrån ett äganderättsbegrepp, som är typiskt för den från naturrätten nedärvda åskådningen. Därifrån har de härlett böndernas fiskerätt. Utifrån denna har de dessutom befriat bönderna från avgiftsplikt. De konservativa justitieråden återigen, somdenna gång var i minoritet, har resonerat i motsatt riktning. Helgeandsholmsbeslutet av år 1282 hade grundat en regalrätt. Då kronan ej uttryckligen avstått från sin fiskerätt i älvarna, var den bevarad, se SJA 19, s. 541; 34, s. 230; 21, s. 546. Avgiftsplikten fiskerätt (Krångedehandlingarna 4, s. 427 ff.). Det dröjde emellertid ej länge förrän en reaktion inträdde i HD till förmån för regalrättsanspråken (se Klabbölehandlingarna, 1, s. 71, Prawitz, a.a. s. 85 ff). Den hade ett uppenbart sammanhang med dåtidens politiska opinioner i Sverige; man kan följa detta i flera domareöden. I fråga om Lule älv kom kronans anspråk att respekteras, se domen den 30 april 1832 (jfr Lagerlöf, Kronans regalrättsanspråk och avvittringarna vid Lule älv, *“ Se C. Rothlieb, Om kronans fiskerier (1925) s. 177 ff. N. Stjernqvist, a.a. s. 290 ff, 359. följd av denna var en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=