89 Fiskerätt i Norden Principen anses vara för första gången uttalad i förordningen den 2 jan. 1740 angående fisket i Limfjorden. Även i svensk senmedeltida rätt gör statsmakten understundom gällande, att dess rätt över fiskevatten innebar en fri fiskerätt. Karl Knutsson förklarade sålunda år 1450, att så många som ville fiska på kronans rätta fiskegrund vid Huvudskär fick göra det. År 1454 hävdade han samma mening gentemot anspråk från strandägare i Trosa. Gustav Vasa följde en liknande linje, när han i brev till allmogen i Ångermanland och Medelpad bestred, att de bönder, vilka byggde och bodde närmast stranden, hade egendom ifrån deras bostad och ut i sjön; de ägde icke tillägna sig strömmingsfisket utanför deras land hur långt som helst. I stället var detta konungens »allmänningsfisken». I dessa skulle köpman, landbonde eller annan äga bruka strömmingsfisket med undantag allenast för dannemannens rätta ägor, somlåg närmast framför hans land.'*” Här hölls strandäganderätten vid kusten tillbaka. Det var den gamla principen att blott vattnet närmast stranden, tydligen utanför åker, var förbehållet strandens ägare, men nu motiverad på ett nytt sätt. När de stora nordiska lagkodifikationerna skapas under 1600-talets senare del hade sålunda en rik rättsutveckling ägt rum, präglad av olika tendenser. Kodifikationerna — Kristian V:s Danske Lov (1683) och Norske Lov (1687) samt Sveriges rikes lag av år 1734 —återger emellertid allenast i vissa brottstycken den gällande rätten på detta komplicerade rättsområde. Liksomi de senare medeltidslagarna slås principen om strandägarens uteslutande fiskerätt i sötvatten fast. DL stadgar 5-10-42 om fiskerätt i gemensamma sötvatten. Den tillkommer ägarna av »rebet» jord vid vattnet intill mittströms. Man fick bygga fiskegårdar så långt den egna sjöbottnen sträckte sig, intill mittströms. Enligt 5-10-43 fick envar ha ålgård framför sin strand med undantag för de ställen, där kungen eller allmogen hade rätt därtill. Om fiskdammar stadgades i 5-11-8. I NL möter motsvarande regler. Ej heller det svenska lagverket från år 1734 innehöll en sammanhangande lagstiftning om fisket. Det förefaller av uttalanden i 1692 års förslag till BB 28 kap. som om lagkommissionen avsett att efter inhämtande av ett större material utarbeta fullständiga lagregler därom.Denna avsikt blev ej förverkligad. JB 12:4 stadgade att vatten som låg »sidolångs byar emellan», tillkom vardera sidan med hälften. Men urminnes hävd pä utGustav Vasas registratur 17, s. 127 ff. W. Sjögren, Förarbetena till Sveriges Rikes lag 4, s. 301; ifråga om 1713 års förslag till JB, ibid. 5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=