Fiskerätt i Norden 91 i vattnet därutanför» (SOU 1947: 41, s. 49 f.). Men från annat håll har man hävdat, att denna princip är ingenting annat än en »verklighetsfrämmande konstruktion».^- Det kan ej råda något tvivel därom, att Fiskerättskommitténs karaktäristik av den nordiska rättsuppfattningen är missledande. Den enhetliga fasad, som de stora lagkodifikationerna synas ange för fiskerättens del, motsvarades ej, som exemplifierats, av den dåtida verkligheten. Här förelåg i stället ett myller av skiftande rättigheter och sedvanor, av utvecklingstendenser i olika riktningar. Som på många andra viktiga områden hade ännu ej något motsägelsefritt rättstillstånd stabiliserats. Lagstiftarna sökte i första hand komplettera de få lagbuden med en lång rad specialförfattningar. Särskilda författningar reglerade olika sidor av fiskerätten och vissa fisken. I Danmark innebar förodningarna från 1740 och 1750 om Limfjordsfisket en detaljrik reglering, som förebådade de långt senare utfärdade allmänna fiskerilagarna.^^ Men de rörde dock allenast ett lokalt fiske, även omdet var mycket betydande. I Norge var särskilt det viktiga sillfisket föremål för specialregleringar, men även lax-, hummer- och ostronfisket. Särskilt märkes reskriptet av den 23 april 1728. I Sverige utfärdades likaså ett stort antal specialförfattningar av regeringen, ständerna och landshövdingarna i orterna, även i form av vitesförbud. Slutligen gav tidens privilegielagstiftning — särskilt för städerna —ytterligare ett antal särbestämmelser. Men de många specialförfattningarna var svåröverskådliga. Följden blev ett stort antal tvister. Det fanns därför ett behov av en mera omfattande rättsreglering. Särskilda fiskerilagar Den första fiskerilagstiftningen av allmän räckvidd, som kom till stånd i Norden, var den svenska stadgan om rikets fiskerier den 14 nov. 1766 (Modée, Publique handlingar 8, s. 7351 ff.). Denna innebar väsentliga nyheter ifråga om fiske vid havskusterna och om kronans regalrättsliga anspråk. Utgångspunkten för den nya lagstiftningsverksamheten var allmänt näringspolitisk. Det låg inom ramen för den merkantilistiska politik, som särskilt hattarna stött, att med stödåtgärder och regleringar söka åstadkomma höjd produktivitet. Ständerna inrättade sålunda en särskild fond O. Hasslöf, Västkustfisket (1949), s. 3. Rasmussen, a.a. s. 436.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=