Fiskerätt i Norden 115 Enskild rätt 2. De nordiska fiskerilagarna har sålunda i flera fall gjort förbehåll för sedvanerätt, som allt framgent må gälla även om den avviker från lagens regler. Lagarna har vanligen även förbehåll för existensen av redan vunnen enskild rätt. Motsvarande regler har iakttagits i rättspraxis, om lag ännu ej funnits därom, Motzfeldt a.a. s. 107. Gränsen mellan sedvanerätt och enskild rätt är emellertid ej skarp. De går ofta omärkligt över i varandra. Sedvanerätten, framhåller A. Rsestad, NRt 1913, s. 241 ff., »begrunner en rettssetning, altsaa objektiv rett», medan »ålders bruk» grundar en subjektiv rätt. »Men . . . lokal sedvanerett og alders tids bruk (gaar) umerklig over i hverandre. Det viser sig ogsaa deri at domstolene saa hyppig bruker uttrykkene sedvanerett og alders tids bruk dels ved siden av hverandre, dels om hverandre som synonyme uttrykk.»®^ I alla de nordiska ländernas fiskerilagstiftningar har förbehåll för tidigare särskilt förvärvad fiskerättighet träffats. Man har uppfattat denna som ett förmögenhctsvärde, som ej utan ersättning kunnat berövas den enskilde, i senare tid i enlighet med det egendomsskydd, som de nordiska grundlagarna — i varierande omfattning — bereder (jfr ovan om de danska ålgårdarna).®® Individuella fiskerättigheter, som avviker från rättsordningarnas huvudregler, kan ha uppkommit på olika sätt. Innan den principen vunnit burskap, att fiskerätt ej borde skiljas från fastighet, var det, som tidigare redovisats, ej ovanligt att så skedde genom avtal, skifte eller gåva. Myndigheters åtgärder kan ha lett till motsvarande resultat. I sådant fall kan rättigheten ofta styrkas dokumentariskt. Emellertid kan en avvikande fiskerätt jämväl föreligga på grund av gammalt bruk, »af Alders Bruk», genom »urminnes hävd». Genom kortare tids hävd anses en fiskerätt ej kunna uppkomma. Vanligen är härvid fråga om fiskerätt knuten till viss eller vissa fastigheter. Emellertid har även fri rätt till fiske ansetts kunna styrkas genom »Ålders Bruk» eller »urminnes hävd».®^ I de danska fiskerilagarna har »sxrlig Ret til Fiskeri» beaktats. Enligt 1931 års lag gyldig Regel», ej heller om »nogen har Ejendomsret till Fiskevandet eller har erhvervet en sasrlig Ret till Fiskeri i det paagasldende Vand» (§ 1).®' Jfr även O. Platou, Retskildernes theori (1915) s. 434 f. Om förhållandet mellan »saerrett» och sedvana se bl.a. Braekhus—Haerem, a.a. s. 613; Gjelsvik a.a. s. 486. Huruvida en allmän rätt till fiske kan uppkomma genom hävd har ibland ifrågasatts, se härom F. Vinding Kruse, Ejendomsreten 1, s. 541; K. Illum, Servitutter (1943) s. 114 ff. sötvattensfiske gäller ej jordägarens fiskerätt mot »anden om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=