54 Gunnar Bramstång synnerligen uppmärksammade Allmänna institutet för dövstumma och blinda vid Manilla på Djurgården, vilket kom att utgöra en föregångsinrättning på detta vårdområde. Att med psykiatriens ökade landvinningar 1700-talets och det tidiga 1800-talets sinnessjukvård av eftervärlden kommit att kritiseras som ändamålsvidrig och inhuman är ju föga ägnat att förvåna.^^® Nu torde det visserligen, somB. Gadelius framhåller, ha rört sig om »en af gängse teorier motiverad tvångsregime, hvilken innerst uppbars af humana afsikter».^^' Serafimerordensgillet fann sig emellertid 1822 och 1828 nödsakat att konstatera, att »hospitalen icke uppfyllt sitt ändamål att genom öm och tjänlig behandling till förnuft och hälsa återförhjälpa svagsinta personer, utan att inrättningarne endast varit förvaringsrum för dessa olyckliga».Gadelius anser sig sålunda föranlåten att sammanfattningsvis uttala, att »vi kunna långt ifrån skryta med, att samhällets plikter mot de sinnessjuke hos oss blifvit så synnerligen tidigt behjärtade och på ett humant sätt uppfyllda».159 Sedan 1700-talets hospitalsförfattningar har idén om en samhällets »plikt» och en den sjukes och nödlidandes »rätt» att åtnjuta förmånen av vård kontinuerligt kommit till uttryck. Det vore alltså obestridligt, framhåller i en motion vid 1854 års riksdag lektorn Anders Fredrik Sondén (1807—1885), broder till överläkaren vid Danvikens hospital och dårhusinrättning Carl Ulrik Sondén (1802—1875), en pionjär inom sinnessjukvården,att staten »så väl för sin egen som för de vansinniges skull vore pligtig att om dem taga nödig vård så länge deras sjukdomstillstånd antingen lemnade förhoppning om återvändande helsa eller medförde våda för dem sjelfva och andra samhällets medlemmar».Vid slutet av 1800talet hävdades i ett JO-ärende rörande felaktigheter vid intagning å enskild vårdanstalt för sinnessjuka från läkarhåll, att ingripandet vore »förestafvadt av ren människokärlek och vore ur denna synpunkt snarare värdt erkännande än tadel samt innebure ingalunda under de för handen varande omständigheterna något maktmissbruk».^^- Uttalandet är från idéhistorisk synpunkt värt all uppmärksamhet med sin påtagliga språkliga anknytning till det föregående århundradets begreppsvärld. Kontinuiteten på området torde även klart framgå av Psykiatriska föreningens remissyttrande över Se t.ex. Bror Gadelius, Sinnessjukdomar och deras behandling förr och nu, Sthlm 1913, s. 77 ff. A.a. s. 99. A.a. s. 105. A.a. s. 107; kurs. här. Jfr a.a. s. 108 f. Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande n:o 124, 1854; kurs. här. JO 1895 s. 11 ff. 156 158 159 IGO 162
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=