Stig Jägerskiöld 1912, s. 132). I domen möter en annan mening än år 1824. Kronan hade redan under Gustav Vasa uppburit avgifter för fisket. Hemmanen hade skattelagts men ej för fiskerätt i älven; avgifterna fick därför antas ej vara skatt utan ersättning för nyttjad fiskerätt. Följaktligen antogs kronan ha haft fiskerätten och detta från urminnes tider. Tydligen presumeras en ursprunglig regalrätt. Helgeandsholmsbeslutet åberopades direkt av de regalvänliga justitieråden i en domavseende fiske i Ljusnan (SJA 18, s. 236 ff.). Motsvarande utgång fick ungefär samtidigt några mål om fiske i Kalix älv och i öre älv.®^ Men även andra meningar förekom. Denna konservativa reaktion i Högsta domstolen ägde sin motsvarighet på regeringssidan, särskilt under den gamle justitiestatsministern greve Mattias Rosenblads ledning. Den fick ett uttryck i ett lagstiftningsyttrande av Högsta domstolen år 1840 (Krångedehandlingarna 4, s. 423). Domstolen åberopade ett yttrande av Rosenblad från år 1832, att domstolarna i mål mellan kronan och strandägare om fiskerätt följt olika grundsatser. Lagstiftningsvägen borde man därför söka åstadkomma likformighet, så att varken hos parter eller domare tvivelsmål kunde uppkommaomlagens rätta mening. Man tänkte sig en lagförklaring. Högsta domstolen var emellertid av den meningen, att enligt svensk lag vissa väsentliga undantag gällde från huvudprincipen omstrandägarens vatten- och fiskerätt enligt JB 12:4, nämligen dels enligt urminneshävd, dels enligt 1766 års fiskeristadga §3:1. Domstolen avstyrkte därför från lagförklaring eller ny lagstiftning såsom obehövliga. Någon lagstiftning omkronans rätt kom därför ej till stånd. Reaktionen mot de regalistiska anspråken kunde nu åter få vind i seglen. Den kom att gå väsentligt längre än 1824 års dom gjort. I ett antal domar från 1860 och följande år överkorsade Högsta domstolen kronans fiskerättigheter även i fall, där de kunde stödjas på lång hävd och en alltifrån 1500talet påstådd regalrätt. Dessa rättsfall har emellertid senare ansetts gå alltför långt i underkännande av kronans rätt. Praxis har återigen svängt något. I korthet uttryckt kan problemet sägas vara om kronans sedan lång tid föreliggande rätt till fiskeri, som tillkomgenom utnyttjande av regalrättsanspråk, vilka numera anses oberättigade —ibland grundade å det förfalskade Helgeandsholmsbeslutet från 1282 — alltjämt skall erkännas eller om kronans anspråk skall underkännas. I NJA 1967, s. 521 underkände underrätterna kronans rätt till laxfisket i Torne älv utanför Vitsaniemi bys strand till förmån för byamännen. Häradsrätten tog härvid sin utgångspunkt i Hälsingelagens stadgande om strandägares fiskerätt. Byamännen har därför haft en primär rätt till fisket. Regalrätten har gjorts gällande långt senare och var då stödd på icke hållbara argument, främst Helgeandsholmsbeslu122 Schmidts juridiska arkiv 18, s. 224 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=