Stig Jägerskiöld för utdelande av premier och stöd åt fiskare. Det var härvid ej fråga om en direkt jordbruksvänlig strävan utan om utveckling av fiskeriet som en särskild näringsgren, skild från lantbruket —tankar som skulle komma till heders igen under förarbetena till 1951 års svenska fiskerilagstiftning. De gick ytterst tillbaka på merkantilismens näringspolitik. 92 Under arbetet på att förbättra förutsättningarna för fisket tillsatte ständerna 1762 en särskild fiskerideputation. I dess instruktion angavs även önskvärdheten av att få en enhetlig författning för fiskerierna till stånd. Denna skulle emellertid innebära, att reglerna förenhetligades och gjordes klara, så att de många tvister, som hittills så lätt uppkommit, kunde undvikas eller i vart fall minskas. En ny författning i ämnet skulle dock ej få innebära att redan vunna rättigheter gick förlorade. Mot denna bakgrund är det förklarligt, att stadgan icke kunde innebära någon begränsning av strandägares eller kronans redan vunna positioner, medan målsättningen knappast utgjorde något hinder mot att enskild fiskerätt vidgades på bekostnad av fri sådan. Fiskerideputationen skulle vidare söka inhämta uppgifter från orterna om fiske och fiskerättsliga principer. Ett visst material kom därför att samlas hos deputationen,^^ även om denna närmast misslyckades i sina försök at få fylliga lokala informationer. Ett första utkast till fiskeristadga förelåg år 1762.^^ Efter remisser och grundlig överarbetning kunde stadgan till sist antagas vid 1766 års riksmöte. Mellan de båda texterna föreligger emellertid betydande och ur rättsdogmatisk synpunkt intressanta skillnader. Vid 1762 års riksdag dominerade ännu hattpartiet, som hyllade ett näringspolitiskt program till förmån för enskild företagsamhet. Hattarna gynnade i första hand industrialiseringen men även företagsamhet såsom lantmannanäringarna. Jordbrukets vänner hade redan tidigt under frihetstiden framträtt med teoretiskt motiverade handlingsprogram till näringens fromma. Theodor Ankarcrona hade i ett berömt presestal i den nya vetenskapsakademin år 1734 satt icke manufakturerna utan jordbruket främst, varpå en livlig debatt om den s.k. näringsföreträdesrätten följt. Till en början slog förslaget fast, att det skulle vara envar svensk obetaget att nyttja sina enskilda fiskevatten bäst han gitte och förmådde (§ 9). I fråga omsötvattensfiske innebar detta i första hand givetvis, att strandägarens rätt erkändes. I detta samband ställdes under riksdagsbehandlingen ånyo frågan, huruvida strandägarerätten var begränsad i de stora insjöarna. Av debatten i lagkommissionen (ovan s. 90) framgick ju, att den fria fiskerätten på dessa om skärgårdar och havskuster erinrande ställen Fiskeridcputationens handlingar i RA. Tr. Modée, Publique handlingar 7, s. 5136 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=