1809 ÅRS REGERINGSFORM 7 bestämmelser av privilegiekaraktär må nämnas § 25, som manade landsbövdingarna att icke göra intrång i prästerskapets ämbete »utan låte biskoperne, superintendenterne och hela clerkeridt blifva vid deras vyrdning och gamble friheter»; dock »räckiandes dem handen til kyrkiodisciplinens execution, när så kan behöfvas, efter hvars och ens special instructions lydelse». Även § 27 med föreskriften om att »si opå det borgerskapet och almogen utur slottet icke skades, uti deres näring, privilegier eller friheter förhindras och turberes» tarvar uppmärksamhet liksom det i § 34 stipulerade förbudet för krigsofficer att befatta sig med landsräntorna, utdelning till krigsfolket eller »förordning öfver någon deres frihet». Vistelse på gods i de svenska östersjöprovinserna medförde jämlikt 46 § för ridderskåpets ledamöter en principiell begränsning i rätten »något att säia uti riksens ärenden», »men hvad dess lands, han sitt gods hafver uti, rätt och frihet i andre fall medförer, det niute han fast jämpte andre landssåter oförkortadt». I Konungens frånvaro eller under dennes sjukdom finge, jämlikt 57 §, »ej någre friheter, immuniteter eller exemptioner unnas och gifvas åt hele stånd, samfund eller particular personer». Konungaförsäkran, avgiven av drottning Kristina och daterad den 7 dec. 1644, lämnade genom art. 5 löftet att »hålla vid macht riksens rätt så väl som hvart och ett stånds, enkannerligen ridderskapeds, välfångne friheter, herligheter, immuniteter och privilegia». Fästes därefter uppmärksamheten vid 1660 års Additament till regeringsformen av år 1634, påträffas i § 8 viktiga och för den vardande tjänstemannarätten grundläggande principer; bl.a. skyddet mot removering, med mindre sådant skedde till befattningshavarens avancement och förbättring, »undantagandes i de fall, att honom på visse år tiänsten voro updragen, då honom, som tiänar, äfven samma frihet och vilkor tillstår att begära därifrå förlossning, när den föresatte terminen är förbi». Frihetstidens båda regeringsformer av åren 1719 och 1720 byggde vidare på den med Södermannalagens konungabalk grundlagda traditionen. I ingressen till de båda författningarna understrykes det allmänna syftemålet, att »Kongl. Maj:ts höghet måtte blifva oförkränkt, riksens råd uti en tillbörlig myndighet understödde och ständerne vid deras rätt och frihet bibehållne, på det bud och lydno kunde ordenteligen svara emot hvartannat, och hufvudet med ledamöterne till en oskiljaktig kropp förknippas och förenas». Bland de särskilda stadgandena märkes § 14 med budet till riksens råd att »tillse, hindra och afböja, att inga rådslag företagas, hvarigenom ständerne kunde underkufvas, deras frihet förkränkias och det oinskränkte envåldsregementet åter införas». Enligt 38 § 1719 års författning skulle ridderskapets och adelns privilegier i Estland, Lifland samt på ösel överses, stadfästas och bekräftas samt ridderskapet i all skälig måtto bibehållas »vid deras förvärfvade gamla friheter, förmåner
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=