Fiskerätt i Norden 111 Folkets rättsmedvetande är grunden för lagarna och sedvanerätten uttrycker rättsmedvetandet. För Savigny och ännu mer för Puchta var den folkliga rättsbildningen av central betydelse.®® Deras läror togs snart upp även i Norden. I Sverige var doktrinen påverkad härav sedan 1820talet. Schrevelius återger dem i sin Lärobok i civilrätt, i Danmark möter de hos 0rsted (Haandbog 1, s. 81 ff., 99 ff.).®^ Mot denna dogmatiska bakgrund är förståeligt att hänsyn under 1800talet tagits till äldre sedvanerätt.®- Så länge en lagreglering ännu ej ägt rum har sedvanerätten varit en väsentlig rättskälla. Den har i Norge kunnat verka med avseende å sötvattensfiske ända till år 1964 och för laxfiskets del till år 1905. I Danmark har sedvanan beaktats intill 1888 års lagstiftning om fiske.®^ I SverigeFinland är slutåret för sedvanans verkan egentligen år 1766, men varken fiskeristadgan eller påföljande förordning av år 1852 mäktade helt undantränga lokal sedvanerätt. Till belysning av den betydelse som sedvanan ägt kan från norskt rättsområde anföras reglerna om »marbakke» och om »landslott», ovan s. 82 och — liksom till utvidgningen av strandägarnas laxfiskerätt i havet; den förklaras av Brandt i hans Tingsret (1867, s. 447) »paa mange og vel de fleste steder» ägt rum »med hjemmel av gammal sxdvane». I SverigeFinland har sedvanerätten spelat en roll ifråga om strömmingsfiske utanför annans strand, begreppet landgrund och fri fiskerätt i de stora insjöarna. I norsk rättspraxis har likaså sedvanerätt respekterats. För att sådan rätt skall föreligga kräves emellertid en bevisning, varpå kraven i praxis ställts relativt högt. I NRt 1898, s. 161, fann Hoiesteret att visst fiske i Drammenselven var reglerat av »fra a^ldgammel Tid bestaaende Forhold», med en förr vanlig dygnsindelning av fisket å vissa gårdar. Sedvanan var styrkt genom domar. I NRt 1907, s. 742, ansågs sedvanerätt föreligga med avseende å fiskerätt vid Bjerkoen; de som var ensamma berättigade till fiske med bottengarn ägde sedvanerättsligt motsätta sig visst fiske med vad. I NRt 1912, s. 433, var frågan om en sedvana förelåg, som innebar att fiske i Bolstadfjorden var fritt. Detta ansågs ej styrkt. Men fanns tvärtom sedvanan, att markägarna hade ensamrätt till laxfisket där? Härvid uttalade bl.a. en medlem av Hoiesteret, att ett antal exempel på fri fiskerätt ej var tillräcklig bevisning omsedvana. En annan av domstolens ledamöter antog att även med hänsyn till de lokala förhållandena, viss presumtion förelåg för strandägarnas uteslutande fiskerätt. I Hoiesteret fanns emelSe härom Zitelmann i Archiv fiir Civilistische Praxis LXVI (1883) s. 324 ff. Se vidare F. Vinding Kruse, Retsiazren (1943) 1, s. 151; Platou, a.a. s. 18 ff.; Ekström, a.a. s. 16 ff.; Jägerskiöld, Den historiska skolan i Sverige (1981). Jfr för dansk rätt JU 1858, s. 204, UfR 1883, s. 592. Se även UfR 1906, s. 349. Jfr Kl.cstad i NRt 1936, s. 1933, om 1905 års laxfiskelag i detta hänseende. 80 82 63
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=