Gösta Åqvist 148 början boende å den skandinaviska halvön men som senare lämnat densamma. Den höga kroppsväxten framstår därvid närmast som kontrast till de kort förut omnämnda finni och kan alltså inte vara något för suetidi särskilt originellt. Vilken källa som Jordanes anlitat för sina uppgifter är okänt och parallelliteten mellan suehans och tyringarna ifråga om hästintresset är därför likaledes okänd. Att svearna haft ett stort intresse för hästar framgår inte minst genom de bildstenar med hästar som finnas bevarade men någon förbindelse mellan de nordiska germanerna och de kontinentala kan inte på dessa uttalanden grundas. Däremot är det en helt annan sak att förbindelser mellan de olika germanfolken har etablerats på grund av den för det romerska folket mycket intressanta pälshandeln, där uppenbarligen nordgermanerna såväl som producenter som förmedlare av handeln från de östliga grannstaterna fyllt en betydelsefull roll. Härigenom har givetvis en icke obetydlig kontakt under långa tider kunnat upprätthållas, som varit betydelsefull även som förmedlare av religiösa strömningar från kontinenten till Norden. Inte minst genom sådan kontakt torde kännedomen om Wodan-Oden-kulten ha förmedlats till den del av Norden som bedrev sådan handel d.v.s. framför allt vad vi i dag beteckna somDanmark och Sverige. Det har inom litteraturen om namnet Svipiåö påståtts att denna beteckning egentligen från början endast avsåg svearnas välde norr om Mälaren och till och med endast det nuvarande Uppland. Om detta vore riktigt skulle det föreligga en beteckning för de tre folklanden i form av Svipioö och denna skulle då vara en föregångare till den senare beteckningen Upp¬ land. Upphovsmannen till denna uppfattning synes närmast vara Adam av Jordanes’ källor ha varit föremål för flera undersökningar allt sedan Mommsens dagar och olika uppfattningar ha kommit till uttryck. Han har själv angivit bl.a. CassiODORUS och Ablabius som sina källor. På detta spörsmål finns här ej anledning ingå utan må hänvisas till undersökningar av bl.a. J. Svennung, Jordanes und Scandia, Uppsala 1967 s. 136 ff. samt R. Hachmann, Die Goten und Skandinavien, Berlin 1970, s. 35 ff. och s. 475 ff. Hos Svennung, a.a. s. XVII återges ena sidan av den s.k. Häggebystenen, numera förvarad i Statens Historiska Museum i Stockholm. Stenen visar hingsthetsning. SvennUNGS påpekande s. 46 att man i gravarna vid Valsgärde funnit remtygsbeslag som likna fynd i Thiiringen kan knappast åberopas som tillräckligt bevis för förbindelser mellan svearna och kontinentala germanstammar. Däremot har Wessén Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria (Uppsala Universitets Årsskrift 1924:2) s. 28 påpekat att det rådde livliga förbindelser mellan det tyringska riket i mellersta Tyskland och folken i nordväst vid Östersjön och Nordsjön. Theodorik den store sänder sålunda en gemensam skrivelse till herulernas, varnernas och tyringarnas konung med uppmaning att bispringa de av frankerna hårt ansatta västgöterna. Källan härtill är Cassiodorus i dennes arbete Variae III: 3 och IV: 1, 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=