Fiskerätt i Norden 93 aldrig helt fått vika för strandägarerätten— den kom ju senare att bekräftas av lagstiftaren utan att man då har anledning uppfatta detta som en begränsning av strandägarerätten (nedan s. 95). 1762 års ständer var av liknande uppfattning. I § 28 intog man en regel därom, att envar skulle ha rätt att fiska på djupet i de stora sjöarna, ehuru allenast med rev och krok; att stadgandet senare fick utgå redovisas nedan. En strandägarevänlig hållning präglade i viss mån regleringen av rätten till fiske vid kusterna. Det var ett gammalt önskemål från bondehåll att få uteslutande rätt till fiske utmed alla stränder, men man hade, som tidigare visats (s. 85) ej lyckats hävda detta anspråk ifråga om ej odlade stränder. Nu ville man gå längre. I § 6 angavs gränserna för strandägarens fiskerätt i saltsjön sålunda: »Rätter jordäganderätt och samma åtföljande enskilte fiskevatten (må) uti havsskären ej sträcka sig längre från landet, eller jordägarens enskilte holmar och skiär, än notdrägten därifrån nyttjas kan eller landfäste med rev och nät för möjlig anses; vårföre ock hela redden der utanföre för allmänningsfiske räknas.» Emellertid gjordes förbehåll för äldre rätt. Enligt § 7 skulle sedvanerätt gälla även i skärgårdar där »fiskare oklandrat och efter gammal vana, ömsom fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess drev och stånd». Vidare uttalades, att Kungl. Maj:t skulle med nådigt välbehag anse, att jordägare häromingick nya överenskommelser. I § 8 berättigades envar hugad att med jordägaren delta i fiske vid stränder, holmar och skär, som honom enskilt tillhörde, om sill och annan saltsjöfisk tillstötte »uti den ömnoghet», att jordägaren ej förmådde bärga fisken. Undantagen till förmån för äldre sedvana innebar, att sådan skulle respekteras omden innebar rätt att fiska vid »varandras land» (§ 7). 1762 års förslag innebar sålunda dels att fiskerinäringen befriades från vissa regalistiska anspråk, dels att strandägarens rätt till fiske i skärgården närmast stranden slogs fast i princip, oavsett om stranden låg vid odlad mark eller ej. Fysiokraternas inflytande Den slutliga fiskestadgan den 14 nov. 1766 innebar i fråga om sötvatten emellertid en markant vidgning av jordäganderätten. Förklaringen härtill torde i första hand ligga i det stora inflytande, som de nya fysiokratiska idéerna snabbt vunnit i Sverige. Enligt dessa var jordbruket den enda för samhället produktiva näringen — den enda med
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=