1809 ÅRS REGERINGSFORM den i gängse maktfördelningsläror knäsatta principenomdomstolarnas självständighet i förhållande till administrationen torde knappast berättiga till bestämda slutsatser rörande de i detta sammanhang aktuella terminologiska spörsmålen och definitionsfrågorna. Avslutningsvis synes dock en viss reservation mot bärkraften i det tidigare förda resonemanget motiverad. I såväl 1700-talets regeringsformer som i GRF förekommer lokutionen »lagligen förvunnen och dömder» respektive »dömd» i ett sammanhang, som kanske skulle kunna befinnas medföra en viss begränsning av innebörden i den eljest i dåtida juridiskt språkbruk frikostigt nyttjade termen »döma». Spörsmålet kan emellertid icke slutgiltigt besvaras i detta sammanhang. I det följande skola vissa former av åtgärder granskas, som åtminstone med ett under GRFrs senare skede gängse åskådningssätt blivit och fortfarande äro att betrakta som vittgående ingripanden i den individuella frihetssfären, administrativa frihetsberövanden. Framställningen syftar i föreliggande skick väl att märka ingalunda till fullständighet utan manar tvärtom till efterföljande, kompletterande specialundersökningar rörande tidigare icke bearbetade former av frihetsinskränkningar. 43 VI. Intagning av underåriga på barnhus De s.k. räddningsinstituten för vanartade barns tillrättaförande, varav det första i vårt land. Råby Räddningsinstitut utanför Lund, inrättades 1838 av överstekammarjunkaren friherre A.G. Gyllenkrok, ha i ett annat sammanhang utförligt behandlats.'*’'-* Som då även utvecklats, innebar intagning av vanartade underåriga på dessa inrättningar de facto ett frihetsberövande utan stöd av lagregler och ofta av flera års varaktighet. Retentionsrätt utövades. För rymlingars återförande söktes handräckning hos polismyndighet. Åtminstone i begynnelsen möttes förfarandet dock ej av några invändningar från rättssäkerhetssynpunkt. Höjdes någon gång kritiska röster mot intagning av en relativt oförvitlig yngling å räddningsinstitut, skedde detta av den anledningen, att därigenom en plats kom att upptagas till nackdel för en verkligt vårdhehövande. Till grund för räddningsinstitutens verksamhet låg nämligen en naturrättslig åskådning om samhällets »plikt» att åtaga sig vård och uppfostran av vanvårdade och vanartade barn. Mot denna pliktföreställning svarade en uppfattning om en naturlig »rätt» för det uppväxande släktet att komma i åtnjutande av den eftersträvansvärda förmån, som intagning å de såsom välgörenhetsinrättningar rubricerade räddningsinstituten ansågs utgöra. Bramstång, tidigare a.a. 1964, s. 15 ff. Se närmare a.a. s. 51 ff. 110 109
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=