Stig Jägerskiöld Härtill lades en föreskrift, som tidigare ej funnits i skriven lag. I större insjöar, vilka angavs ej, skulle fisket vara fritt på områden, som ej tillhörde någon strandägare och där fisket av ålder varit allmänt. Principen hade föreslagits av kommerskollegium i ett betänkande om fiskerätt från 1840. Därmed kan ej ha avsetts en nyhet, då fiskeristadgan med Högsta domstolens medgivande utfärdades i administrativ väg; den innebar, betonades det, allenast preciseringar av vad tidigare gällt. Tydligen är den nya författningsbestämmelsen ett uttryck för benägenheten att beakta föreliggande sedvanerätt. Redan lagkommissionen hade, som ovan nämnts (s. 90), övervägt att i 1734 års lag intaga en särregel omfisket på insjöarnas djupvatten men avstått därifrån och överlåtit ämnet åt rättspraxis under beaktande av sedvanan. Nu först blev tanken förverkligad men på ett sådant sätt, att ytterligare preciseringar inomkort skulle krävas.®® I Norge kom detta stadgande om mittstycke i större insjöar att recipieras, se nedan s. 104. I Finland fick 1852 års svenska fiskeristadga en motsvarighet i 1865 års förordning om fiske. Även den följde nära de 1766 fastlagda principerna. I Sverige följde 1896 en ny fiskerilagstiftning, som bl.a. innebar vissa ändringar i riktning mot mera nyanserade rättsregler (nedan s. 117). Den fick 1902 sin motsvarighet i Finland. I Danmark och Norge dröjde det ytterligare något, innan motsvarande författningar kom till stånd. Under den tid, som förflöt dessförinnan, var emellertid i viss mån samma tendenser i strandägarens favör eller eljest för en enskild äganderätt till fiske märkbara som i Sverige. Nämnas må att regalrätten i lagstiftning eller praxis avskaffats, såsom ifråga om pärlfiske (i Norge med en förordning år 1845) ocli ostron. Rätten härtill har därvid förbehållits strandägaren (se t.ex. NRt 1888, s. 727; 1889, s. 33). I Norge präglas ett år 1842 framlagt betänkande om en allmän fiskerilagstiftning —som aldrig kom till stånd —tydligt av åsikten, att strandägarens fiskerätt är den bästa lösningen. Tankegången påminner om den, som senare framfördes under förarbetena till den svenska fiskeristadgan år 1852. På tal om hummerfisket — som 1728 blivit fritt — uttalades sålunda, att det var »et mod Billighed og almindelige Lovgivnings-Grundsartninger stridende Indgreb i Eiendomsretten», som borde upphävas. En allmän fiskerätt vore särskilt i detta fall skadlig för fiskets bestånd, då fisket bedrevs »uden alt Hensyn til Landsbesidderens naturlige Eiendomsret Om sedvanerätten i de största sjöarna se Förslag till lag om rätt till fiske (1894) s. 38 f. Dess utlåtande tr. i Juridiska Föreningens Tidskrift 1852, s. 190 ff; G. Thulin, Om Konungens ekonomiska lagstiftning (1890). ®* Jfr härom Dahlberg, a.a. s. 54 ff., särskilt om stadgandets fastighetsrättsliga innebörd. 102
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=