Stig Jägerskiöld Ej heller fick man fiska i annans vatten. I lagen reglerades även rätten till fiske i älv, även äger fisket till älvens mittfåra (Gulatingslagen 5:15, 85).*® Ännu i den något yngre skånelagen (c. 1200) är fisket fritt i vattendrag och sjöar (kap. 211—214), medan jordägaren äger bygga och ensam nyttja fiskegårdar samt dämma för fiskedammar. Är vattendraget gemensamt för flera, får en jordägare icke överskrida mittlinjen med sitt byggande. Den äldre Västgötalagens stadganden (1220-talet) omkvarnbyggen synes likaså alltjämt förutsätta en viss fri rätt till fiske, men även här är det tillåtet att bygga fiskeverk och fiskegård. Den som har byggt fördämning och fiskdammhar ensam rätt till fisket (kvarnbyggnadsbalken 1 §). I de senare nordiska lagarna har den rättsgrundsatsen vunnit terräng, att fiskerätten förbehålles strandägaren. Detta innebär en fortsatt konsolidering av jordäganderätten. Huruvida denna rättsutveckling är en följd av samhällets utveckling eller möjligen påverkats av inflytande från andra rättsordningar kan ej avgöras. Redan i Eriks själländska lag (1200-talets början) stadgas (II: 58) att fiskerätten i gemensam sjö tillkommer ägarna av andel i gemenskapen. Ingen man kan ge annan lov att fiska i »noget Vand, hvad enten det er en So eller en gravet Dam, med mindre alle giver ham Tilladelse, undtagen i det Tilfa:lde, at det er inden for hans egen Indhegning».-® I Jyske lov (1241) har ägarna av »rebet» jord rätt till fiske i förhållande till jordinnehavet. I den norska Frostatingslagen (c. 1250) har utvecklingen kommit fram till den allmänna regeln, att alla skall äga fisket framför sin jord, om det ej är frånskilt på lagligt sätt. Motsvarande regler har gällt i Eidsivatingslagen och i Borgartingslagen (Motzfeldt, a.a. s. 53 ff., 61 ff., 67 ff). I den isländska Grågås (c. 1290) stadgas, att fiske i sötvatten tillkommer jordägaren (I. s. 122 f.; II s. 505, 509 f.). Motsvarande regler möter senare i Jonsbok (s. 188 ff. i 1904 års utgåva). I senare svensk medeltidsrätt stadgar östgötalagen (c. 1280) att »de som äga odaljorden skola äga strömoch fiskevatten» (JB XXIV). Delägare i by har rätt till fiske i vatten, som tillhör byn, efter sin andel i denna. I Upplandslagen (1296) möter regeln om skiftesgrund inom by, att åker skall råda för äng och strandteg ut i vattnet. Vatten skiftas efter notvarp. Motsvarande regler om skifte av vatten möter i Västmannalagen BB XX och i Södermannalagen (1327). Ett flertal stadganden avser ansvar för olaga fiske och omrätt att bygga fiskeverk. Gulatingslovi, umsatt fra gammalnorsk av Knut Robberstad. Jfr Motzfeldt, a.a. s. 40 ff. E. Kronman o. S. Iuul, Danmarks gamle Love på Nutidsdansk 2, s. 63. 78 rinner mellan gårdar, så att jordägarna på vardera sidan som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=