52 Gunnar Bramstång Att, som Eek anfört, de obotligt kroppsligt sjuka »måste antas ha välkoninat den vård, som de icke erhöllo på annat håll, om den också var begränsad till det minimalt erforderliga», låter sig väl antagas, liksom att frågan om frihet eller tvång därför vanligen icke torde ha uppkommit för deras del. Något vanskligare måste sistnämnda spörsmål ha ställt sig i fråga om de sinnessjuka. Hospitalsvård betraktades, som framgått, genomgående somen av sann människokärlek förestavad barmhärtighetsgärning gentemot vanlottade likar.^^® De »nödlidandes och värnlösas rätt» till dylik vård har även uttryckligen fastslagits.'^” En viss glidning i förmånsaspekten är emellertid, då det gäller de sinnessjuka, tidigt skönjbar. År 1813 understryker sålunda en av initiativtagarna till Svenska läkarsällskapet, Eric Gadelius, att vårdanstalterna för sinnessjuka borde »styras af upplysta och oegennyttiga menniskovänner, i synnerhet som exempel gifvas, att en låg egennytta åt Dårhusen kunnat lemna falskt angifne dårar åt det olyckligaste öde».'"*® Ytterligare framhålles, att det vore »grymt och ohyggligt att tänka sig kloke menniskor för lifstiden, i följd af nedrigt anlagde planer, insatte på Dårhus; men det är grymmare att tänka sig Dårhus organiserade såsom Tukthus, för olyckliga sinnessvage, hvilka, undangömde menniskors åsyn, öfverlemnas åt Läkares okunnighet eller likgiltighet, Vaktares obarmhertighet och hårdhet, atmospherens osundhet, behofvens otillräcklighet och den välgörande dödens långsamhet.» En även i nutida perspektiv intressant och hittills tämligen outredd fråga är, i vad mån intagning å hospital har tillgripits i politiskt syfte och då främst i sådana sammanhang, där en rättegång kunnat leda till avslöjanden, ägnade att försätta de makthavande i en obehaglig och brydsam situation. Ett dylikt förfarande har tecknats av August Blanche (1811—1868) i romanen »Banditen» (1848) med en detaljrikedom, som närmast gör verklighetsinspirationen sannolik.i^° Nämnas bör, att Blanche flerstädes i sitt författarskap har dokumenterat ett livligt och tillika kritiskt intresse för Danvikens hospital.'^' 149 Ad. Helsingius, Handbok i fattigvård, Helsingfors 1899, s. 102 f. ang. »hjons qvarhållande i fattiggård. Stängsel kring anstalten». Se slutligen P. E. Bergfalk, Om försvarslösa personers behandling, diss. Upsala 1833, s. 7, med en naturrättslig motivering: »Af denna Samhällets förpliktelse att i slägtens ställe, åtminstone när denna saknar förmåga, öfvertaga den nödlidandes understöd, följer ock Statens rätt att i slägtens ställe vaka öfver Individens verksamhet, i afseende på hans egen försörjning.» Jfr även G. A. Sparre, Om de af Svenska Staten vidtagna åtgärder för sinnessjukas vård och behandling, Sthlm 1862, s. 3. Kongl. Förordning angående Hospitals och Barnhus Inrättningarne i Riket den 11 April 1763, Modée VII, Sthlm 1766, s. 5592 ff. Eric Gadelius, Galenskap, Sthlm 1813, s. 33. »» A.a. s. 34. Jfr Martin Lamm, August Blanche som Stockholmsskildrare, 2 uppl. Sthlm 1950, 146 148 150 s. 104 ff. Se t.ex. den tidigare nämnda romanen »Banditen», 4 uppl. Sthlm 1891, s. 406 f., där såväl nyssnämnda inrättning som filantropiens bristande intresse för de sinnessjuka
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=