60 Gunnar Bramstång stiftning synes emellertid under 1700- och det begynnande 1800-talet ha uppburits av ett naturrättsligt åskådningssätt, som utmärkt belyses av en samtida författare, Daniel Boethius. Staten ägde »rätt att tvinga den arbetsföra lättingen, då han icke af lyckan fått det, hvaraf han kan lefva, till ett dess nödvändiga behof förseende arbete».^®'" Ingen kunde visserligen tvingas att bliva tjänstehjon. Men då, heter det ytterligare, »hvar och en i en Stat bör kunna upvisa någon loflig näring, genom hvilken han eger det nödtorftiga, och den arbetsföra lättingen i stöd deraf kan tvingas att genom arbete förtjena, så skulle han genom lag kunna tvingas, att antingen antaga tjenst hos någon enskilld, eller under Statens omedelbara uppsigt sysselsätta sig med något nyttigt arbete».^®® Men statens rätt vore ej begränsad till ingripande enbart i syfte att framtvingasjälvförsörjning. BoéthiUS framhåller härom: »Då egande rätten är stadgad genom lagar och således ett Borgerligt Samhälle inrättadt, måste, för hvar mans säkerhet om sitt, hvar och en hafva ett af Staten erkändt och gilladt näringsfång, hvaraf han kan hafva nödtorftig bergning. Den det icke eger, har ej gifvit samhället tillbörlig säkerhet att han underkastat sig dess lagar. En lätting, som lyckan nekat egendom, men som har krafter, kan icke på annat sätt, än genom dessa krafters bruk att genom arbete förtjena, gifva det allmänna den säkerhet, dess bestånd fordrar; han gifver tvertom med sin lättja tillkänna, att han är lagarnas och borgerliga ordningens fiende, och kan derföre af den ordningen handhafvande magten tillhållas att genom arbete förtjena, och det af samma rätts skäl, som vi anfört för rättigheten att tvinga till Borgerliga Samhällens ingående.» Självförsörjningsplikten och skyldigheten att genom arbete skapa garanti mot samhällsskada kunna således båda härledas ur teorien om samhällsfördraget. Den teoretiska bakgrunden till det tidiga 1800-talets lösdrivaringripande synes sålunda given, låt vara att även andra synpunkter kunna ha inverkat på utformningen därav. Det förefaller då också antagligt, att detta naturrättsligt motiverade ingripande icke för grundlagsstiftarna kan tänkas ha stått i någon motsättning till GRF § 16, vare sig man velat lägga som vanns genom tjänst hos adeln för att så småningom bliva den sammanfattande, tekniska termen för de förhållanden som tryggade mot behandling såsom lösdrivare. Själva i första hand genom åtagandet om rusttjänst, privilegiesystemet och de bekräftande konungaederna försvarade, kunde adelsmännen sålunda i sin tur genom ingångna legohjonsavtal eller andra kontrakt sägas bereda »laga försvar» åt sina tjänare. Genom avtal av offentligrättslig och privaträttslig natur tillskapades på olika nivåer inom ståndssamhället avgränsade »skyddssfärer», på vilken »skiktning» lösdriverilagstiftningen, som antytts, länge kom att vila. Boethius, tidigare a.a. s. 161. 186 112 f. A.a. s. 84; jfr även s. 34 f. 18o
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=