Gösta Åqvist niska viken eller österut längs havet dvs. i betydelsen Östersjöns begränsning längs Ålands och Åbolands skärgårdar. Bägge betraktelsesätten är språkligt acceptabla och när här väljes det senare —i motsats till Hjärne —så är det därför att man på detta sätt undgår den svårighet som ligger i kollisionen mellan Roden och Sjaland. Man tar då också tillbörlig hänsyn till att det svenska väldet vid denna tid bör ha omfattat även Åland. Finner man detta betraktelsesätt acceptabelt så blir Roden vid århundradesskiftet mellan 1200-talet och 1300-talet de sju socknarna, som finns angivna i de urkunder som tidigare redovisats, medan sjölandet utgöres av öarna utanför Attundalands och Södermanlands kuster, troligen kompletterat av Åland och dess skärgård och möjligen av Åbolands skärgård. Det gjorda antagandet är desto naturligare som Tiundaland praktiskt taget saknar skärgård och Västmanland inte kan betecknas som ett sjöland utmed havet. Längre fram när bebyggelsen blivit mera allmän kan man tala om ett ’land’ i bemärkelsen av ett sammanhängande odlat område men detta är först när den kyrkliga indelningen i socknar har trängt igenom. Föreställningen om ett sammanhängande land uppkommer först då, medan den ursprungliga beteckningen Roden, där sjökungarnas område etablerades, bör uppfattas som ett område med stödjepunkter och baser för de befolkningsgrupper, som under ledning av sjökungar hade sina hemorter och skeppsplatser vid denna del av Upplands kust. Uppfattas Roden på detta sätt finns det självfallet ingen anledning att tala om delar av Roden som hörande till hundaren eller till Tiundaland eller Attundaland. Det är troligt att detta område inte utgjort ett sammanhängande territorium utan en samling av vad man skulle vilja beteckna som ’skeppsorter’, som platser där sjökungen eller hövdingen hade sin gård, där skeppen byggdes, drogs upp och utrustades och där antagligen större delen av hövdingens män bodde eller hade sin utkomst. Självfallet behövde hit inte bara hänföras orter på fastlandet utan även på de öar, större eller mindre, som omger en stor del av den uppländska kusten. Troligen är det också denna omständighet som gör det så vanskligt att bestämma Rodens område.”^ Av Erik av Pommerns skattebok framgår att man i Gästrikland börjat räkna Hamrånge, Hille och halva Valbo socknar till Roden men detta är alltså först på 1400-talet. Än svårare är frågan om Rodens avgränsning söderut. Här synes man endast ha kommit till en rent negativ bestämning genom att ange att vissa sydliga skeppslag. 166 Svårigheten att bestämma Rodens område har påpekats av författarne till Norra Roden (Det medeltida Sverige Uppland) s. 27. I detta arbete har man genomgått ett omfattande material fram till Vasatiden och konstaterar att »det . . . aldrig klart och entydigt (anges) vilka områden som utgjort Roden».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=