Stig Jägerskiöld stadgandet i 2: 8 fiskeristadgan hade vunnit gehör i vederbörande utskott. I flera av stånden höjdes upprörda röster till försvar för jordägarens fullständiga rätt till fiske vid hans strand. »Äganderätt till fisket är . . . lika dyrbar som till jorden», förfäktade en talare i bondeståndet, medan en annan erinrade om att »det är för hela samhället vådligt, att äganderätten i något avseende förnärmas». Men andra talare ansåg, att ett fritt fiske var mera ändamålsenligt. Frågan hänsköts nu till regeringen för utredning. Under vidlyftiga förarbeten till en ny fiskeriförfattning företogs även undersökningar av de lokala rättsförhållandena och sedvanorna — ett uttryck för ändrade rättspolitiska målsättningar. Sålunda reste presidenten i kommerskollegium, den framstående juristen Gabriel Poppius med bl.a. zoologen, slutligen professoren Sven Nilsson, utmed Västkusten för att på platsen undersöka förhållandena.®- De kunde härvid konstatera, att de från danska och norska tiderna nedärvda rättsuppfattningarna fortlevde, tämligen oberörda av den svenska rikslagstiftningen.®^ När den nya svenska fiskeriförordningen av den 27 juni 1852 till slut utfärdades, var den emellertid präglad av en annan syn. Den är ett typiskt uttryck för liberal rättsuppfattning. Motsvarande är i stort sett förhållandet med de fiskeriförfattningar, som i snabb takt kommer till stånd i de övriga nordiska länderna. När i Norge nya fiskeriförfattningar kom till stånd under 1800-talets senare del reglerades främst utövandet av olika fisken. I flera fall utfärdades skilda författningar för olika delar av den norska kusten, där förhållandena och sedvanorna var starkt skiljaktiga. För de övriga havsfiskena med undantag av laxfisket hade den fria fiskerättens princip härvid, som nyss nämndes, slagits fast. Det dröjde till lagen den 8 april 1905 om lax- och laxöringsfiske innan denna del av fiskerätten närmare preciserades. Lagen fick en efterföljare den 27 febr. 1930. Rätten till insjöfiske i övrigt förblev oreglerad intill 1964 års norska fiskerilagstiftning, varom nedan. I Danmark återigen reglerade lagen den 5 april 1888 allt fiske. Efter några år ansågs det dock lämpligt att fördela reglerna på två lagar, en för sötvattensfiske (av den 26 mars 1898) och en senare för saltvattensfiske. De båda lagarna efterföljdes av nya åren 1907, 1917 och 1931. De författningar om fiskerätt, som sålunda kommit till stånd, syftade väsentligen till en kodifiering av rättsutvecklingen, även om de på några områden innebar en ny rättsbildning, i Norge främst för laxfisket i saltvatten, i Danmark främst rörande ålfiske. Med hänsyn till den relativt stora enhetlighet som sålunda finnes mellan de nordiska fiskeriförfattningarnas uppbyggnad är det motiverat att beOm Poppius se B. Wedbergs Minnesteckning (1934), s. 166 ff. OmPoppius’ berättelse över resan i Bohuslän se O. Hasslöf, a.a. 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=