Stig Jägerskiöld Efter det andra världskriget har de nordiska länderna fått nya fiskerilagar. I Sverige genomfördes en tämligen radikal lagstiftning år 1950, i Finland följde ny lag år 1951, i Norge 1964 och i Danmark 1965. Det kan ej här ifrågakomma att ge en inträngande analys av nu gällande rätt. I stället skall några väsentliga drag i rättsutvecklingen mot bakgrund av vad tidigare anförts omolika principer understrykas. I Sverige inleds denna utveckling med partiella reformer av 1896 års fiskerilag under åren 1928—1930. Regeringen uppdrog redan 1911 åt kammarkollegiet att verkställa utredning rörande de verkliga förhållandena på fiskets område vid rikets kuster. Uppdraget, som flera gånger vidgades, ledde till en år 1924 framlagd, omfattande redovisning (SOU 1925: 19, 20). Därpå följde specialförfattningar för flera olika kustlandskap, 1928 för Göteborgs och Bohus län, 1930 för Skånes västkust, 1932 för vissa delar av östersjökusten. De innebar i många fall en vidgning av fri fiskerätt — ofta i anslutning till bevarad lokal sedvana. För förlorad fiskerätt utgick ersättning jämlikt lagbestämmelse. Senare följde en motsvarande utredning rörande fisket i de stora insjöarna (SOU 1937: 10, 11). Motiven för den nya rättsutvecklingen var dels näringspolitisk, dels social. Det var, menade den svenske departementschefen, numera viktigare att stödja fiskerinäringen som en självständig näringsgren än att beakta jordbrukarnas behov av fiske somen kompletterande förvärvskälla:» Värdet av att ha tillgång till fiske för eget behov har minskat i samband med att naturahushållningen successivt avvecklats . . . tendensen (har) på senare tid gått i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas av personer, vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla». Förgäves hade företrädare för jordbruksnäringen varnat för att försvaga jordbrukslägenheternas bärkraft genom att beröva dem ensamrätt till fiske på sina vatten. Utvecklingen hade avlägsnat sig från de jordbruksvänliga tankar, som behärskat lagstiftarna alltifrån 1766 års fiskeristadga. Det sociala motivet, som departementschefen i andra hand åberopade till stöd för vidgad allemansrätt till fiske, var »den omfattning nöjesfisket fått». »Det framstår såsom en viktig social angelägenhet, att de stora grupper av befolkningen, vilka vilja bedriva fiske såsom rekreation och fritidssysselsättning, ha möjlighet härtill på rimliga villkor» (KProp 60/ 1950, s. 23). De olägenheter, som befaras kunna uppstå genom ett alltför fritt fiske, har lagstiftarna velat begränsa genom bestämmelser om sättet att fiska, tider för medgivet fiske av olika slag och regler rörande skydd för olika fisksorter och storlekar. Fiskefrämjande åtgärder i övrigt är utveckling av gemensamhetsfisken, bestämmelser rörande fiskådra samt om tvångsåtgärder mot vanhävd av fiske. 106
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=