Gunnar Bramstång 34 komna. Författaren uttalar härom: »De egenteligen Naturliga Rättigheterna, det vil säga, de, hvilka, omedelbart härflytande ur egenskapen af förnuftig och fulkomnbar varelse, icke behöfva förvärfvas, äro rättigheterna att njuta lifvet, gerningarnas frihet, s^^w^;e^5-friheten och friheten af tankens yttrande. De egentligen öfverenskomna Rättigheterna, det vill säga, de som härflyta blott ur egenskapen af samhällsvarelse, äro ägande-ri.lien eller den att njuta sitt rykte, sin egendom, samt de förmåner man lagligen förvärfvat; och förvarIvnings-riiten eller förmågan att lagligen förvärfva andra. Det är njutningen af alla dessa rättigheter, utsträckt till alla medborgare, enligt reglor lika för alla, som utmärkes genom ordet borgerlig frihet. Denna inbegriper således både Friheten och Jämlikheten. Termen Samhälls-Rättigheter innefattar således både de egentligen naturliga, och de blott öfverenskomna, rättigheterna.» Begreppet »personlig frihet» bestäms av Silverstolpe som »frihet i gerningar». Den personliga eller naturliga friheten torde med denna bestämning främst avse den kroppsliga rörelsefrihet som icke omfattades av det speciella förbudet mot störande av husfreden samt mot förvisning."' Det kan dock ifrågasättas, huruvida begreppsinnehållet därmed kan anses uttömt. Friheten »i gerningar» skulle nämligen mycket väl kunna tänkas begränsad, trots att rörelsefriheten i strikt mening lämnades oförkränkt. Kanske skulle med den åsyftade gärningsfriheten bäst överensstämma den onekligen vidsträckta bestämningen fysisk handlingsfrihet; den motsvarande psykiska friheten torde i Silverstolpes system tämligen väl täckas av samvets- och yttrandefriheterna.'^® Som vi funnit, synes begreppet »personlig frihet» ha ägt sin särskilda betydelse i ett noggrant uppbyggt, klassiskt naturrättsligt system. A. F. Dalin, vars svenska ordbok betecknats som en av de förnämsta källorna för kännedomen om vårt språk under förra hälften av 1800-talet,^® definierar ordet »frihet» i stats- och naturrätten som ett »obehindradt bruk af kropps- och själskrafter, för så vidt det icke strider emot statens ändamål». Personlig eller naturlig frihet innebär »rätt att obehindradt bruka sina kroppskrafter, då man ingen annan förnärmar», medan borgerlig frihet innefattar »rätt att af de styrande ej behandlas efter godtycke, och att blott dömas efter lag».®® A.a. s. 9. Jfr a.a. s. 35. Stjernberg synes i StvT 1921 s. 9 ff. betrakta »den allmänna handlingsfriheten» som ett synnerligen vidsträckt begrepp: hit hänföras exempelvis tryckfriheten jämte andra specialreglerade medborgerliga friheter. G. R. G-son Berg i Nordisk Familjebok, 2 uppl., 5, Sthlm 1906. A. F. Dalin, Ordbok öfver Svenska Språket, Förra delen, Sthlm 1850. Som en jämförelse må hänvisas till Kriele, tidigare a.a. s. 117. Das Preussische Allgemeine Landrecht spricht, uttalar Kriele, von der »natiirlichen Freiheit, sein eigenes Wohl, ohne die Kränkung der Rechte eines anderen suchen und befördern zu können» . 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=