Gunnar Bramstång 10 sinnad regent eller ock af äregirige, egennyttige och förrädiske medborgare samt hädskefulle och högmodige fiender, så att det urgamla Svea och Göta rike måtte städse blifva ett fritt, sjelfständigt konungarike». Förvisso vore »riksens frihet» i inre och yttre bemärkelse ett angeläget skyddsföremål (jfr § 38), som dock i denna undersökning icke tilldrager sig den närmaste uppmärksamheten. Som ett av remedierna mot en upprepning av de frihetstida missförhållandena formulerades den till ständerna riktade § 39, varigenom dessa bl.a. påbjödos att »lämna allan konungsligan rätt alldeles oförkränkt» samt förbjödos att förbättra, ändra, tillöka eller förminska innehållet i fundamentallagarna utan Konungens samråd och samtycke, »så att Ingen olag skall gå öfver rätt lag eller undersåtares frihet och konungens rättigheter blifva vanskötta och undertryckta, utan hvar och en åtnjute sina lagliga rättigheter och välfångne privilegier». Även ständernas »frihet och säkerhet» stadfästes emellertid uttryckligen i § 57 med understrykande från deras sida av lyckan, hedern och förmånen »att vara och lefva frie och sjelfständige, lagstiftande, men laglydige ständer under en magtegande, men lagbunden konungs styrsel, bägge sammanfogade och beskyddade under lagen, hvilken friar oss och vårt kära fädernesland ifrån de faror, som oordning, sjelfsvåld, envälde, aristocratie och mångvälde efter sig drager till hela samhällets olycka och hvar och en medborgares tunga och bedröfvelse». Ett bestämt avståndstagande markerades icke blott till det kungliga enväldet eller »den så kallade souverainiteten» utan även till strävanden att »under sken af frihet ikull kasta dessa lagar, hvilka, då de befästa en rättskaffens och nyttig frihet, utestänga sjelfsvåld och oreda, dess brott utan skonsmål ransaka och efter Sveriges beskrefne lag afdöma och straffa.» Genom Förenings- och säkerhetsakten 1789, inledande den epok som plägar benämnas det gustavianska enväldet, betecknade sig ständerna som »frie, laglydige och säkre undersåtare under en lagkrönt konung, som styrer oss efter Sveriges beskrefne lag» (2:o). Som »den rätta friheten» bestode i att fritt giva till rikets underhåll det som funnes nödigt, så ägde enligt 5 :o svenska folket en ostridig rätt att därom med Konungen rådslå, jämka, avslå och överenskomma. Adelns, prästerskapets och ständernas privilegier samt fri- och rättigheter stadfästes (se 7:o samt konungens och kronprinsens bekräftelser in fine). Det ovan presenterade, ingalunda till fullständighet syftande textmaterialet, hämtat från editionerna i Emil FIildebrand, Sveriges Regeringsformer 1634—1809 samt Konungaförsäkringar 1611—1800, Sthlm 1891, tarvar någon sammanfattning jämte vissa kompletterande kommentarer. Det frihetsbegrepp som möter oss i medeltida statsförfattningstexter och som fortlöpande har nedärvts och bevarats i 1600- och 1700-talens doku-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=