Stig Jägerskiöld* i de gamla dansk-norska provinserna men slutligen rörande hela den svenska kusten. Det blev det viktiga betänkandet SOU 1925: 19. Efter detta följde slag i slag de begränsade reformer som ovan angivits. 1928 erhöll varje svensk medborgare rätt att med »rörligt redskap» fiska vid annans strand i Bohuslän och Halland, varvid förklarades att mindre ålryssja hör till de rörliga redskapen. Undantag gjordes för visst hummerfiske, delvis på historisk grund. På Skånes västkust blev strandfisket fritt år 1930. Utvecklingen fullföljdes slutligen med 1950 års lagstiftning om fiske, som dock väsentligen präglas av andra syften, se ovan s. 107. I norsk lagstiftning har likaså hänsyn till sedvanerätt spelat en betydande roll. Detta är f.ö. fallet ej endast ifråga om själva fiskerätten utan även om de politirättsliga regler, som utgör huvudinnehållet i lagarna om saltvattensfiske i olika delar av den norska havskusten, något som dock faller utanför ramen för denna framställning. Vid tillkomsten av 1905 års lag om lax och laxöringsfiske beaktadesäldre sedvanerätt såtillvida som vissa lagregler utformades i enlighet med den, medan övrig sedvanerätt ej konserverades genom något förbehåll i lagen. I lagen möter en regel därom, att strandägare vid saltvatten ej blott hade allenarätt till fiske intill »marbakken» med i äldre författningar avsedda fångstredskap utan även med den därefter i bruk komna »kilenot» och detta även utanför »marbakken». Lagstiftningen, som var riktad mot en Hoiesterets dom av år 1889, motiverades med att ett vidgat skydd för strandägaren bättre överensstämde med sedvana och allmän uppfattning i orterna —låt vara att även önskemål att skydda fisket skymtat (se Indstilling fra . . . Kommission til Revision av Lovgivningen om Lax og Sjo0rret, 1898, s. 38 ff. 48.). I sin slutliga utformning kom strandägarens ensamrätt att avse laxfiske m.m. med i lagen angivna redskap, »kilenot, laksevasrp eller lignende redskaper, samt kroggarn». Andra redskap är ej här nämnda. Strandägarens rätt blev ej heller territoriellt bestämd. I ett förslag hade den preciseringen gjorts, att denna rätt skulle avse intill en kilometer från stranden. Lagen innehåller ingen mosvarande anvisning utan överlåter åt rättspraxis att med hänsyn till omständigheterna bedöma strandägarens rätt.®^ I fråga omsötvattensfiske har däremot förbehåll för sedvanerätt intagits: »Grunneieren har eneretten till fiske i vassdrag slik det har vasrt fra gammelt av så långt hans grunn går, i den utstrekkning ikke annet folger av andre rettsforhold» (§ 72). 114 Om lagens tolkning och dess förarbeten se en mot kommissionen kritisk analys av J. Olafsen-Holmi NRt 1922, s. 113 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=