Reflexioner kring Rodenproblemet Bremen som i sin skildring av de bremensiska ärkebiskoparnas historia anger att »Östergötland sträcker sig utmed det hav, som kallas det Baltiska, ända till Birka».®® Därmed har man menat att Birka med nödvändighet måste vara den lokalitet som traditionellt går under denna beteckning och som vi bruka ange som beläget på en ö i Mälaren, där Ansgar först predikade kristendomen. Det bör dock inte förbises att det finns andra orter med detta namn, bl.a. norr och söder om Arkösund i nordöstra Östergötland. Vår uppfattning om Birkas belägenhet kan därför bli föremål för omprövning och uppfattningen att Östergötland skulle sträcka sig upp till Mälaren förefaller därför föga grundad i synnerhet som vi traditionellt ha uppfattat de stora skogarna Kålmården och Tiveden som de i gammal tidnaturliga gränserna mellan svear och götar. Adams uttalande har emellertid tagits till intäkt för en annan uppfattning såväl av Hjärne som Svennung,^^ även om den förre nöjer sig med att citera Adam och tillika anger att man »länge lagt märke till att svearnas område i vissa källor omtalas med stark begränsning söderut». Å andra sidan har särskilt Wessén bestämt avvisat tanken att man skulle äga rätt att ur Adams framställning hämta något bevis för Södermanlands samhörighet med Östergötland i äldre tid. Frågan om namnet Svipiotis etymologi synes inte kunna helt undgå att beröras i samband med frågan om innebörden av uttrycket Rodhcn och 149 •'’® Anledningen till denna tvekan om Södermanlands tillhörighet till svearnas land är uttalandet i Gesta Hammarburgensis eeclesiae pontificum, I. IV, c. XIII, ed. B. ScHMEiDLER (1917) s. 242, att götarnas rike sträcker sig till Birca, — — — supra earn tenso limite Gothi habitant usque ad Bircam. Adams uppgift behöver inte vara felaktig eller bero på ett missförstånd. Den kan bero på att flera Björköar funnits och att en sammanblandning kommit att äga rum. ” Hos Hjärne tycks en viss tvekan råda huruvida i Sw/jioö-begreppet skall innefattas Södermanland. Hos Snorre råder inget tvivel om att Södermanland ingår i SvipioS. I den sista utgåvan av den stora Olofssagan, Saga Ölåfs konungs hins helga, utgiven för Kjeldeskriftfondet av Oscar Albert Johnsen och J6n Helgason, Oslo 1941, I, ss. 158— 159 heter det; J Svidiod sialfri er einn luti lanz er heitir Svdrmannaland. pat er enn einn byscupdomr. pa heitir Vestmannaland elJa Fiaörundaland. pat er einn byscupdomr. pa heitir Tiundaland enn .iii. lutr SviöioÖar. pa heitir enn fiorSi lutr Attandaland. pa er enn fimte Sialand. oc pat er par liGr til. [pat liGrJ et eystra med hafino. Hjärne, Svethiudh ss. 129—130, omnämner visserligen såväl Magnus Birgerssons testamente av år 1285 (DS 802, s. 658) som ärkebiskop Nils Kättilssons urkund av år 1312 (DS 1890, s. 103), i vilka den latinska formen swecia står i motsatsställning till, i förra fallet dyocesi strengenensi, i senare fallet Sudermannia men synes betrakta dessa som »sporadiska reliktförekomster, som ha sitt intresse genom att avslöja vad som en gång var regel». Något längre fram (s. 131 och 132) anger han emellertid att Svethiudh måste anses omfatta även Södermanland medan »folknamnet svear äldst varit begränsat till landet norr om Mälaren». SvENNUNG, a.a. s. 97. Wessén, Studier . . . s. 135. fall
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=