Fiskerätt i Norden 101 handla dem parallellt. De hör till en och samma epok. I de senare föreliggande fiskerilagarna från Danmark (1965), Finland (1952), Norge (1964) och Sverige (1950) kan även andra rättspolitiska ideal skönjas, för vilka redovisas nedan. Den svenska fiskeriförfattningen av år 1852 var ett förnyat starkt partitagande för strandägareintresset. I detta hänseende svarade den väl mot strävanden, som vid samma tid bar upp andra delar av fastighetsrätten. Den enskilda äganderätten var den bästa garantin för en även ur allmän synpunkt god vård av naturtillgångar och näringar. Under förarbetena hade röster höjts för ytterligare vidgning av strandägarnas fiskerätt. Riksdagen hade sålunda år 1845 hemställt om åtgärder så att den i 1766 års författning, 2: 7, alla svenska undersåtar medgivna rätten att fiska sill på västkusten begränsades till förmån för strandägarnas rätt enligt 2:6 samma författning. Som skäl härför anförde ständerna, att det fria sillfisket lett till näringsgrenens förödande: Det torde, betonade man, ej kunna bestridas, att ett sådant stadgande måste locka en mängd spekulanter från avlägsnare orter att under för sillfisket gynnsamma perioder dela förtjänsten med skärgårdsborna, men även därigenom bidra till näringens förfall. Det var bättre, om strandägarna själva verkställde fisket »med hänsigt att försäkra orten om varaktigheten därav». Ständerna föreslog därför —i strid mot kustbefolkningens krav —en ytterligare begränsning av den allmänna fiskerätten »för att bereda såväl ett behörigt skydd åt det bohuslänska sillfisket som helgd åt enskilde strandägares dispositionsrätt över deras fiskevatten». I olika sammanhang förordades även att den fria rätten att fiska med krok mätte upphävas. Att man här har att göra med en dogmatisk konstruktion i liberal anda, torde vara uppenbart. Den har ej fullständig täckning i verkligheten. Erfarenheten har nämligen ingalunda visat, att den enskilda fiskerätten alltid utgör en garanti för god fiskevård. Men Högsta domstolen anslöt sig i sitt yttrande i saken till en redan av Vetenskapsakademin yppad mening, »att strandäganderätten allestädes må, såsom kraftigaste medlet till fiskerinäringens förkovran, i möjligaste måtto skyddas». Den 1852 slutligen utfärdade fiskeristadgan kom väl ej att rymma sä långt gående begränsningar i den fria fiskerätten. Huvudprincipen blev visserligen återigen, att fiske i sötvatten tillhörde strandägaren utan annans intrång. Saltsjöfisket inomskärs och vid öppna havsstranden på landgrundet tillhörde honom likaså. En nyhet var härvid, att landgrundet nu bestämdes till högst 100 famnar från en famns stadigt djup, varvid möjlighet dock skulle föreligga att bevisa större strandägarerätt. Utanför de angivna områdena gällde fri fiskerätt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=