105 Fiskerätt i Norden Tingsret, 3 uppl. (1892) s. 429."^ År 1885 kunde grundsatsen med avseende på vattenrätten av statsministern J. Svedrup i Stortinget rent av betecknas som uråldrig norsk rätt! Den har även godtagits av Hojesteret i ett flertal domar, t.ex. NRt 1913, s. 887; 1935, s. 838; jfr 1951, s. 417; jfr 1905, s. 53. Enskild fiskerätt har emellertid funnits föreligga även utanför »marbakken», ehuru avvikande meningar härom förelegat. Någon lagreglering av frågan i vilka insjöar ett fritt mittstycke anses föreligga har ej ägt rum, utan ämnet har överlämnats åt rättspraxis att avgöra med hänsyn till kvadratyta, djup m.m. I Danmark blev frågan om den enskilde fastighetsägarens fiskerätt aktuell under tiden före 1888 års lagstiftning. Jörgen Bentzon påvisar i »Ejendomsretten til Soer» (UfR 1942 B s. 113), att man i vart fall från omkring 1880 antog en huvudregel omfiskerätt för strandägaren även i det fall, att han på grund av annans äldre rätt ej ägde vattenrätten. Senare öppnades en möjlighet att lösa konflikten på så sätt att strandägaren fick lösningsrätt till fiskerätten, utifrån teorin att denna ej borde skiljas från fastigheten. Samma tendens att hävda enskild rätt är i Danmark tydlig i behandligen av den svåra frågan om rätten att bygga fasta fångstinrättningar, särskilt för det ekonomiskt betydande ålfisket. Här hade tidigare rättsutveckling, byggande på DL 5-10-43, inneburit, att strandägarna vid havet ägde bygga och hålla bl.a. fasta ålgårdar. Denna rätt kunde, menade man, enligt Grundlovens § 82, ej fråntagas någon utan ersättning, och en sådan ansågs ej finansiellt möjlig att lämna. Fråga uppkomdå huru denna strandägarens ålgårdsrätt förhöll sig till senare tiders nya metoder för ålfiske —ett inomfiskerätten ingalunda ovanligt problem om teknikens mer eller mindre oförutsebara återverkan på redan givna rättigheter, som blivit kasuistiskt utformade. Utvecklingen gick här länge till strandägarnas förmån, och präglade ännu 1888 års fiskerilagstiftning."- Ökad fri fiskerätt Rättsutvecklingen hade under 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet i allmänhet lett till en konsolidering av strandägarnas fiskerätt. Men med tiden följde en reaktion mot de dittills dominerande äganderättsliga konstruktionerna. Den fria fiskerätten kom härvid att i olika sammanhang återigen vidgas. Sedvanor av avvikande innebörd som levat kvar, godtogs av lagstiftaren. Se även H. Scheel, Tingsret (1901) s. 237 ff; Gjelsvik, Tingsrett (3 uppl. 1936) s. 33 ff. ^ Se bl.a. Betarnkning . . . om Saltvandsfiskeriet (1903) s. 6 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=