Fiskerätt i Norden skiljas från denna och sakrättsligt överlåtas å annan annorlunda än genom fastighetsbildning (NJA 1918, s. 599). Formen för upplåtelse åt annan är eljest —i svensk rätt —diskuterad: Man har tvekat huruvida arrendeavtalet kan nyttjas härför eller nyttjanderättsupplåtelse av annat slag. Till sist har lagstiftaren stannat för, att arrende ej kan avse allenast fiske. Avtal om upplåtelse av fiskerätt får hänföras till annan nyttjanderätt, ehuru denna ibland betecknas som arrende. En särreglering avseende dylika upplåteiser i förhållande till yrkesfiskare har kommit till stånd genom lagen <len 27 juni 1957 omfiskearrenden (KPr 151/1957). Då fiskena representerade ibland betydande värden intogs de i de tillgångar, varpå kronan åsatte skatt. Uppgifter om de enheter, som var självständiga fisken, upptogs med tiden även i matriklar, register och jordeböcker.^^ Så uppkom i Sverige begreppet jordeboksfisken, som kunde ägas av enskilda men även av kronan eller annat rättssubjekt. Deras antal blev med tiden stort. När senare ett behov uppkom att fixera begreppet fast egendom, hänfördes i svensk rätt dessa jordeboksfisken i 5 § i lagen 24 maj 1895 till denna kategori, ehuru de ej var förenade med äganderätt till grunden.*® Jordeboksfiske blev med andra ord en »specialfastighet» i likhet med vattenverk, ofri tomt och frälseränta. Dessa ter sig i dag som säregna relikter från äldre tiders rättssystem, svårförenliga med nutidens begrepp. Betecknande är östen Undéns beteckning på dem, »oegentliga fastigheter»,ett mellanting mellan äganderätt och nyttjanderätt. Nyskapande av dylika rättsförhållanden är, har det framhållits, inte att påräkna.*® 77 De äldsta nordiska lagarna bär ännu spår av att fiskerätt kan föreligga oberoende av strandäganderätt. I några lagar är fisket ännu fritt för alla även i inlandet. Rättsläget förändras under hand. Enligt Gulatingslagen (c. 1160) var fisket fritt på de stora vidderna och i de stora skogarna, allmänningen (Gulatingslagen 7: 15, 145). Men redan här möter en annan regel för de odlade trakterna. När Gulatingslagen förbjuder ingrepp i annans fiskeplats, som denne haft från gammal tid, torde förutsättningen vara att äganderätten — som nyss nämndes — uppkommit genom utnyttjande av viss fiskeplats, något som tydligen förutsätter att äganderätten till jorden och till fiskeplats ej alltid sammanfaller. Ingen fick förminska den fiskeplats, som annan haft av ålder. Om jordeböckerna se G. Wirsell Om kronans jordeböcker 1541—1936 (1968) särskilt s. 120. Jfr ombakgrunden till 1895 års lag Ä. Malmström, Några anteckningar om begreppen fastighet och fast egendom. Festskrift till VilhelmLundstedt (1947). ö. Undén, Svensk sakrätt 1969, 5 f.; dens., Lagfartsförordningen s. 24. Se Förslagen till jordabalk 1905, s. 246 ff., 1909, s. 114; 1960 3, s. 24—35.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=