Lizzie Carlsson »Jag giver dig min dotter» •II • Trolovning och äktenskap i den svenska kvinnans äldre historia
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TJUGONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
; ' t -
S K H I F r !•: H V T C i X A A IXSTi riTiyr F()l{ HÄTTSlllSTORlSK FORSKNING (i RUNDAP AV (ill STAY OCH GARIN O L 1 N
SKHIFTKK I'TCilVNA AV IXSTITUTKT FÖH HÄTTSHi STORISK FORSKMXG (IRUNDAT AV GUSTAV OCH GARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TJUGONDE BANDET A.-13. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DI.STRIBUTION
t
J 2 * Älskande par MaliiiiiL; av All)erliis Pietor i Ilärkeherga kyrka. rj)plaiul. Senare delen av 14()()-talel. .ICr oin l)ilden Arthur Thomson i Rig 1970. Foto: (iunnnr Triksson
”Jag giver dig min dotter” Trolovning och äktenskap i den svenska kvinnans äldre historia II A\' LIZZIE CARLSSON A.-B. NORDISKA BOKHANDliLN. STOCKHOLM 1 UISTKIBITION
LUND 1972 CARL BLOMS BOKTRVCKKRI A.-B.
. . . den bij(jnin<f, port Iw, vor tdixke bor i, bcvrer i sin (jriindvold resternc (if tusende sUegters liv og tanker. ft. F. Feilbcrcj (Sja-lelroK
FÖRORD Som Irmii^far av tvaan pa tilolhladot ;ir detta arbete eii direkt rortsiittnin;^ av min vid arsskiftel U)(>ä—19()() uti^ivna avhandliiii^ ».la^' i^iver di^^ min dottiM». Den t'(">rsta delen avså^' att i^e en rekonstrnktion av iiktenskapets ingående enligt lorngermansk riitt. Det centrala i denna andra del sknlle vara en skildring av den kanoniska äktenskapsrättens intriingande i Sverige. l"U>rtalel av d(‘ här Ixäiandlade problemen är tidigare i alltt'(")r ringa grad genomlorskade l(’)r att rramställningen sknlle kiinna hli sa allsidig som jag Iran Ixujan liinkl mig. Tid och kralter har inti' räckt till den rr)rdjni)ning och breddning av undersökningen, som jag innnil ('niskviird. .\v samma anledning har jag måst avstå från all behandla kvinnans hustrmhhne och hennes allmänna riillsliga ställning nndt'r medellitlen, som det ^aril min l’r)rhopj)- ning ( jfr l''(‘)rord till del 1) all kunna t'()rdigslälla. .Vvhandlingens disjiosition tarvar ett klarläggande. Sedan jag avslutat del I. tänkte jag mig alt omedelbart la upp till hehandling brytningen mellan lorngermansk otdi kanonisk riitt. Då jag var medveten om all del \ar en krävande uppgill jag hade traml(")r mig. hesl{')l jag all tills vidare lata ämnel vila och tog i stiillel iln med den andra a\(lelningen »Xu iir ett barn r(")tt i bästa lycka» med underrubriken »Modern och barnet», .lag t'()restiillde mig att ämnet skulle kunna avverkas pa två tryckark, vilket snart visade sig vara en I'ellx'dinnning. .lag kom in på områden, som langade milt intresse, och jag tortsatle l'(■)rt'altandel. tills jag skrivit ungelär sjn tryckark, .lag liirstod. att iimnel moliverade en särskild avhandling, käir alt jag «)verhuviid laget skulle hli i stånd all utreda den medeltida kanoniska äktenskapsrätten i vårt land. såg jag mig nödsakad alt avl)ryta 1'ramställningen i denna andra
X avdelning, som alltså inte är fullbordad. Ett flertal planerade kapitel har förblivit oskrivna. beträffande litteraturhänvisningarna är jag angelägen att framhålla, att jag uteslutit sådana framför allt tyskspråkiga arbeten, som jag inte funnit nödvändiga. De utförliga diskussioner, som i tysk litteratur förts på vissa här behandlade områden, har jag ansett ligga utanför mitt ämnesval, då de sällan tagit hänsyn till utvecklingen i Sverige, som i många avseenden gick andra vägar än den kontinentala. Hland dem, som genom granskning av manuskript och korrektur eller på annat sätt stått mig hi vid utarbetandet av avhandlingen, vill jag i första hand nämna min son professor Sten Carlsson. Mitt tack riktar sig vidare till universitetskansler Arthur Thomson, professorerna Gerhard Hafström, Ake Holmbäck, Sven Kjiillerströin. Hilding Pleijel. Erik Rooth och Per-PXiwin Wallén. Institutet för Rättshistorisk forskning har låtit arbetet ingå i sin skriftserie Rättshistoriskt Rihliotek och frikostigt åtagit sig kostnaderna för utgivningen. Mitt tack vänder sig också till tjänstemännen vid Lunds Universitetsbihliotek. hland vilka jag särskilt vill nämna förste hihliotekarierna Signe Carlsson och Rolf Arvidsson. Lund i oktober 1972 Lizzie Carlsson
FÖRKORTNINGAR ANl' =Arkiv för nordisk filologi A TA=Anfikvariskf-to|)ografiskt arkiv Hjli =Bjärköarätlen (.liria. Kria=Kristiania l)(iL=Danmarks gamle Landskahslovc Dipl. Dan. =l)iplomafarium Daniciim l)i])l. Isl. =Diplomatarinm Islandicnm 1)L=Dalalagen D.S=Diplomalarium Suecanum l'Ml' =Finlands medeltidsnrkuntler (iH=Giftermålshalken (IL=Gotlandslagen, Gutalagen Mfors=Helsingfors ML=Hälsingelagen H T-Historisk Tidskrift Klivn=Kobenhavn KK = Kyrkohalken KO=Kjrkoordning KrLL=Kristofers landslag Kult. lex. =Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid K.\ =Kyrkoliistorisk årsskrift LrF=Lund universitets Folklivsarkiv .Manh.h, MH=Manhelgdsbalken MICI.L =Magnus Frikssons landslag MF.StL=Magnus Erikssons stadslag .\(iL=Norges gamle Love 1*HT=Personbistorisk tidskrift 1L\=Riksarkivet .SD=.Svenskt Diplomatarinm fr.o.m. år 1401 .SdmL=.Södermannalagen .SF.S.S=.Svenska fornskriftsiillskapets samlingar .SGL=Samling af Sweriges gamla lagar (Scblyters ed.) SkI. =Skånelagen SmL=.Smålandslagen (Tiobiiradslagen) SR.\ =Svenska riksdagsakter
XI1 SUS- Scrip(t) ros roriim siiooioaruni niodii a'vi S rii—Stookholnis stads tiinkolKiokor TjU- Tjuvalndken IL=Ipplandslagon \'f,'L I =Aldro \'ästgötalagon \ gL 11 =Yngre \’iistgölalagen \’m!. =\':istniannalagen \'S],A=\’olenska])s-Sooielelens i Liind Arsl)ok ZUCi (iA =Zoilsolirift der Savignystiflung fiir Ueehlsgescliielile. (ierinanistisehe .Mileilung AU- Ar^v (lahalken r)L=Ostgiitalagen
AVD. I »JAG ta(;eu dig till min akta man» ÄKTEXSKAPKTS lX(iAENI)E EXLKIT DEX KATOLSKA KYRKAXS RÄTT
?
KAP. 1 ÅTERBLICK. FORNSVENSKA SEDER I det fornsvenska samhället var äktenskapets ingående en ättens enskilda angelägenhet, som försiggick utan inblandning från del allmännas sida. De viktigaste akterna i det invecklade rättsförfarandet var enligt svensk landskapsrätt: fästningen eller trolovningen, giftermålet, varmed avsågs brudens överlämnande till brudgummen genom giftomannen, samt sängledningen, brudens och brudgummens gemensamma sänggående i vittnens närvaro. (Med vigsel avses i det följande den kyrkliga akten.) Äktenskapet grundade sig på ett ekonomiskt avtal mellan tvenne ätter och de båda närmast berörda parterna, mannen och kvinnan, kunde ingalunda bandia efter eget gottfinnande. Kvinnan var omyndig och hennes talan fördes av giftomannen. i regel hennes far eller också annan nära anförvant. Mannen förde sin egen talan men var beroende av sina fränders »råd». Kvinnans samtycke till förbindelsen var ursprungligen inte nödvändigt. Hon kunde bortgivas t.o.m. mot sin vilja. Det var giftomannen. som bestämde över hennes framtida öde. I det system, som den äldre äktenskapsrätten byggt upp. utgjorde giftomannaskapet själva ryggraden. Upplösning av trolovning och äktenskap var också en enskild angelägenhet ätterna emellan. Äldre germanska lagar innehåller visserligen stränga bestämmelser, som måste iakttagas vid brytande av fästningen, vilken var ett lagligt bindande avtal, men en trolovning kunde dock upplösas genom ömsesidig överenskommelse och gottgörelse åt den förfördelade parten. Beträffande ett fullbordat äktenskap visar norsk medeltidsrätt, alt en skilsmässa i Norge kunde ordnas utan sliirre formaliteter (jfr nedan s. 01). De
4 isländska sagornas vittnesbörd går i samma riktning, även om man i detta fall måste räkna med romantiserade överdrifter. Klart är emellertid, att den kanoniska rätten här inte trängt igenom. .Med äktenskapsbrott menade man endast kvinnans otrohet. .^Idre germanska —även svenska — lagar är anmärkningsvärt tysta beträffande mannens utomäktenskapliga förbindelser, förutsatt att han inte inlät sig med en annan mans hustru. Då gick han ju dennes rätt förnär! .åldriga lagrum i svensk landskapsrätt vittnar om att beivrandet av kvinnans trohetsbrott också det en gång betraktats .som en ättens enskilda affär och överlämnats åt den bedragne äkta mannen. .\tt mannen hade en konkubin. frilla. vid sidan av sin laggifta hustru och oäkta barn var utan tvivel en vanlig företeelse.
KA1>. 2 DEN KANONISKA ÄKTENSKAPSRÄTTENS INTRÄNGANDE I SVERIGE Omvälvningen på äklenskapsrättens område kom i vårt land genom kristendomen. (lentemot den folkliga rättsuppfattningen, sådan man finner den i de äldsta skikten i landskapslagarna, ställde den internationella katolska kyrkan sina på den kanoniska rätten grundade regler. Äktenskapet var ett sakrament, av Gud instiftat och i princip oupplösligt. »Så äro de icke mera tu utan ett kött. Vad Gud således har sammanfogat må människan icke åtskilja,» har det ännu i modern tid (enligt den gamla hibelöversättningen) hetat i den svenska kyrkans vigselformulär. Dessa ord, som är hämtade ur Matteusevangeliet. återger en med kanonisk rätt helt överensstämmande uppfattning. Det centrala i kyrkans kamp för sina intressen var undanträngandet av det gamla germanska giftermålet och dess ersättande med vigseln, föregången av lysning. Vigseln skulle äga rum i kyrkan i högtidliga former och förrättas av en präst i församlingens närvaro, in fncie ecclesie. Den borgerliga trolovningen, senare kallad »hondafästningen», sågs med oblida ögon av kyrkan, som menade, att trolovningen skulle förrättas av en präst. Sängledningen skulle få finnas kvar och en präst skulle vara närvarande och välsigna brud och brudgum vid det gemensamma sänggåendet. Denna enligt germansk rätt så genomgripande rättshandling omvandlades till en välsignelseakt. enligt kyrkans egen lära utan någon som helst vare sig civil- eller kyrkorättslig betydelse. Vad kvinnan beträffar fordrade kyrkan också hennes .samtycke till äktenskapet. Från mannens sida krävdes samma trohetsplikt
6 som från kvinnans. Alla äktenskapsmål skulle läggas under kyrkans domvärjo, inte endast upplösning av trolovning och äktenskap utan också äktenskapsbrott och andra lägersmål. Karakterislisk för kyrkans rätt är omfattningen av äktenskapshindren i s.k. förbjudna led likaså förbudet alt ingå äktenskap under vissa bestämda tider på året [tempiis clausum). Det var ett vittomfattande program från kyrkoledningens sida, som det — ofta under inbördes meningsskiljaktigheter — tagit århundraden att successivt utforma. Vid tiden för landskapslagarnas upptecknande, 1200- och 1300-talen, torde det dock i stort sett ha förelegat fullbordat och ute på kontinenten hade genom kyrkans inflytande de gamla germanska formerna för äktenskapets ingående sönderfallit, även omde inte helt försvunnit. Annorlunda förhöll det sig i vårt avlägsna och sent kristnade land. Att den maktmedvetna katolska medeltidskyrkan inte skulle lämna de hedniska rättssederna orörda är från dess utgångspunkter självklart. Men lika naturligt var det, alt allmogen i det längsta skulle kämpa för alt behålla fäderneärvda seder. Härav följde en spänning mellan världslig och kyrklig rätt, som kom att sätta sin prägel på utvecklingen århundraden framåt. Omvandlingsprocessen på äktenskapsrätlens område medförde visserligen, att det gamla fasta systemet vittrade sönder, men denna förändring skedde i vårt land först långsamt och dröjande. Reformationen satte härvidlag anmärkningsvärt grunda spår i utvecklingen. Belysande för de äldre formernas säkra förankring i bondesamhället är, att det skulle dröja mer än ett halvt årtusende, innan detta sönderfall nådde sin slutliga fullbordan. Det skedde genom 1734 års lag, då vigseln föregången av lysning också av den världsliga rätten erkändes som den lagliga formen för ingående av ett äktenskap. Den katolska kyrkan hade långt tidigare uppnått detta mål, nämligen på det tridentinska mötet år 1563. Det är mot den här i stora drag tecknade bakgrunden, som en mer detaljerad undersökning av utvecklingen bör ses. Då i det följande ett försök skall göras att från svenska utgångspunkter skildra brytningen mellan gamla germanska rätlsseder, sådana de kommit till uttryck framför allt i landskapslagarna, och kyrkans på den kanoniska rätten grundade principer, inställer sig omedel-
7 bart den svårigheten, att de svenska källorna är så knapphändiga. Att det överhuvudtaget lönar sig att ge sig i kast med uppgiften beror på två orsaker. Den eiKi orsaken är, att Sverige i jämförelse med Europas övriga länder kristnades så sent. Vårt land kan inte anses som i sin helhet kristnat förrän tidigast under 1100-talets lopp. Med den sega konservatism, som är utmärkande för äldre svensk rättsutveekling, kvarlevde under sekler vissa från hedendomen nediirvda former för äktenskapets ingående. Härigenom är det möjligt alt i väsentliga delar klarlägga den äldre av de båda krafter, germanskt och kristet, mellan vilka striden utkämpades. Den (indra orsaken sammanhänger med att den katolska kyrkans regler på äktenskapsrältens område i stort sett varit och är internationella. Det är därför möjligt att komplettera det bristfälliga svenska materialet med utländskt. Man har dock att räkna med nationellt betingade nyanser och man kan inte utan vidare identifiera svenska rättsseder med utländska. Frambir allt måste man vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan svenska och tyska seder. Vad som här sagts om den katolska kyrkans samstämmighet i skilda länder gäller f()r övrigt också den äldre germanska äktenskapsrälten, då denna var tämligen likartad över hela det germanska området. Denna frändskap i fråga om formerna för äktenskapets ingående mellan olika stammar, som bosatte sig på skilda håll i Europa —framför allt på det västromerska rikets ruiner —kan inte rimligtvis förklaras på annat sätt än alt rättsreglerna har ett gemensamt ursprung.
KAP. 8 KÄLLORNA Den äldsta ^'ermanska äktenskapsrätten finner man i folkrätterna, leges barharorum, upptecknade från och med öOO-talet. Möjligen med undantag av den äldsta handskriften till den saliska lagen * visar de samtliga ett större eller mindre inflytande från kristendomen. Starkast påverkad av kyrkan är hland de tidigare folkrätterna måhända västgöternas lag. Lex Visigotoriim. från öOO-talet. 1 ingendera av folkrätterna dominerar dock kanonisk rätt —hirsåvitt det gäller formerna för äktenskapets ingående — över den germanska. Där germanerna med vapen i hand grundade sina välden, mötte de en annan makt. vars rike enligt dess egen förkunnelse inte var av denna världen: kristendomen. Den framväxande katolska medeltidskyrkan måste göra sitt inflytande gällande såväl gentemot romersk rätt som mot germansk. Kyrkans ställning var emellertid länge svag och i den mån den världsliga rättens grundsatser inte stred mot den gudomliga, erkändes den av de kristna. 1 den äldsta kristna kyrkan var äktenskapet en världslig angelägenhet och kyrkans roll inskränkte sig till att välsigna det mellan brud och brudgum knutna förbundet. Det dröjde också, innan kyrkan grundat sitt eget system för äktenskapets ingående, men allteftersom dess makt ökades gjorde sig dess anspråk allt mer gällande. Den väjde inte heller för att med hjälp av tvångsmedel genomdriva sina önskemål, sålunda genom exkommunikation. botgöring och utestängning från nattvarden. I den kanoniska rättens historia är tillkomsten av Gratiani dekret. Decretiim (Initidni, från omkring 1140 epokbildande. Det var första gången kyrkans rättsregler blev föremål för en systematisk.
9 grundlig genomarbetning. Fastän dekretet aldrig erhöll påvlig sanktion, kom det att bli grundläggande för den medeltida rättsuppfattningen. Det parti av dekretet {Pctrs II), som innehåller de viktigaste bestämmelserna på äktenskapsrättens område, är indelat i Cdiistc dessa i sin tur i questioner (qu.), där Gratianus uppställer frågor, sådana som exempelvis hur man skall beräkna graden av köttslig skyldskap. För besvarandet av sina qiiestiones anför han canones (c.), källor från vitt skilda tider, alltifrån den äldsta kristna kyrkan fram till hans egen lid. Bland källorna intar naturligtvis bibeln en framträdande plats, vidare påvebrev. konciliebeslut, äldre dekrefsamlingar. stundom romersk men oekså germansk rätt. 1111 slut gör Gratianus egna sammanfattningar, dicttu där han stundom sammanjämkar de ofta motstridiga meningarna. Dessa försök till syntes bar sitt givna historiska intresse och återger utan tvivel llOO-talets vetenskapliga ståndpunkt. Även om dekretet som helhet var ett privatarbete och Gratiani egna tillskott inte kunde göra anspråk på att vara gällande rätt. förhöll det sig annorlunda med av honom återgivna påvehrev. koneiliebeslut och liknande. Om de inte upphävts, kunde de av en domare åberopas i rättskipningen. Dekretet gav upphov till en rikhaltig kanonistisk litteratur, delvis i formav s.k. qlossor, ord- och sakftirklaringar till texten, samt s.k. siimmcv, kommentarer, också de i anslutning till texten. 1 det följande kommer Siimmu av magister Rolandus. sedermera påve under namn av Alexander 111. att uppmärksammas. Av övriga kanonistiska lagsamlingar är de för vårt ämne viktigaste de s.k. Gregorius lX:s dekretaler från år 1284. också kallade (ireqoriunu eller Liber extra (i den vetenskapliga litteraturen vanligen citerad X). På uppdrag av den nämnde påven utarbetades de av kardinalen Haimundus de Pennaforte.- Av den kanoniska rättens invecklade och ofta spetsfundiga bestämmelser kommer i det hiljande endast sådana att uppmärksammas, som kan tänkas ha haft inflytande på den svenska medeltida rättsutvecklingen. Viktiga källor till äktenskapsrättens historia är de katolska vigselritualen, svenska såväl som utländska, de äldsta fullständiga från omkring år 1000. Till våra dagar är svenska vigselritual be-
10 varade från Linköping, Skara, Åbo, Uppsala och den lilla socknen Hemsjö i Skara stift. De är alla från senmedeltiden, då de med undantag av Hemsjömanualet befordrades till trycket. Till innehållet är de dock —vilket framgår vid en jämförelse med utländska ritual —betydligt äldre, stundomfrån den äldsta kristna kyrkan.^ Bland dessa ritual intar Maniiale Upsalense en särställning. Det utgör en rekonstruktion utförd av Isak Collijn, som med slort spårsinne lyckats komplettera det defekta, under medeltiden tryckta ritualet. Tyvärr saknas några blad och bland dem början till det viktiga vigselritiialet. Det har emellertid lyckats (iollijn att med hjälp av fragmentariska handskrifter supplera texten och utge den i dess helhet. Det inledande partiet av vigselritiialet är på grund av sin ålderdomliga prägel särskilt intressant och skiljer sig från samtliga övriga svenska ritual. Det får dock anses tviielaktigt. om del ursprungligen hört till Uppsalamanualet. (Jfr nedaii s. 271.-^ Från Danmark är ritual bevarade från Roskilde och Slesvig, som också de trycktes i slutet av medeltiden.^ Från Norge, närmare bestämt från Nidaros (Trondheim), finns två vigselritual från omkr. 1300 bevarade. De är sinsemellan närbesläktade men inte identiska och kompletterar därigenom varandra. De har först i vara dagar befordrats till trycket.® Förvisso har det funnits ytterligare handböcker, som under tidernas lopp gått förlorade, måhända i ovist nit av katolicismens fiender avsiktligt förintade i förhoppning om att därigenom ge denna kyrka dödsstöten. Om de medeltida handböckernas källvärde har en kännare av norskt liturgiskt material Oluf Kolsrud uttalat: »dei liturgiske bokerne har lovs karakter, dei hoyrer til i ei fullstendug lovutgaava som eit tillegg til den kyrkelege avdeling.» ’ Att detta omdöme är riktigt framgår inte minst av vigselritualen, som grundar sig på kanonisk rätt och belyser dess tillämpning i praktiskt handlande. Källor till äktenskapsrättens historia, delvis äldre än landskajislagarna, är till svenska myndigheter ställda påvebullor samt inhemska kyrkliga statuter, utfärdade medeltiden igenom. .Som framgar av det redan sagda kommer i den följande fram-
11 ställiiingeu de svenska medeltidslagarna, framför allt landskapslagarna, att ställas i centrum. Ämnet har begränsats till att i huvudsak gälla formerna för äktenskapets ingående. Det är naturligt, att kyrkan inte med en gång kunde omvandla det germanska giftermålet med giftomannen som förrättare av brudens överlämnande till brudgummen till en kyrklig akt, där prästen övertagit giftomannens roll. Kyrkan var nödsakad alt gå fram med lämpor för att inte slöta bort folket. Den följde härvid sin sedvanliga taktik: den tog upp sådana hedniska sedvänjor, som inte direkt stred mot kyrkans lära, och omvandlade dem i kristen anda, en omvandling, som det tog sin rundliga tid att genoinfiua. Resultatet blev, att särskilt de äldre vigselritualen har inslag av germanska seder, ett förhållande, som vittnar om att kyrkan under de första århundradena av sin tillvaro accepterade den gällande folkliga sedvanerälten.
KAP. 4 VIGSELN ENLIGT SVENSKA MEDELTIDSRITl AL Som bakf^rund till den följande framstiillninj'en skall här med stöd av de svenska ritualen en kort. i någon mån generaliserad översikt lämnas av hur vigseln gick till enligt den katolska kyrkans ordning. .\tt märka är att de svenska ritualen inte är identiska. Detsamma är förhållandet med de utländska, som också de växlar t.ex. ifråga om ordningsföljden mellan de olika momenten men också i andra avseenden. Den romersk-katolska kyrkan fick först år 1614 genom Rituale Romanum ett enhetligt för hela dess område gällande vigselritual. Skiljaktigheterna i de svenska ritualen är utredda genom tidigare forskning ^ och kommer i fortsättningen endast att uppmärksammas i den mån de är av betydelse för vårt ämne. luiligt den katolska kyrkans ordning bestod vigseln av två akter; den ena ägde rum framför kyrkodörren, den andra inne i kyrkan. Det var ursprungligen endast den sistnämnda, som var utpräglat religiös och innefattade hrudmässa med välsignelse av de nyförmälda. Den var och förblev en ren välsignelseakt. 1 de större kyrkorna skulle vigselns första akt äga rum frainhuen bestämd portal. Delta framgår av alt vissa tyska kyrkor än i dag bevarat benämningen »die Rrauttiir» på en av ingångarna.- Enligt den medeltida .\bo klockarelag tillkom det klockaren i domkyrkan att »sopa brudhedörena» före vigseln.'* .\klen framf(')r kyrkodörren (ivertog det gamla germanska giftermålets funktioner och var trots prästens närvaro en borgerlig stadfästelseakt. När brudföljet kommit till kyrkodörren placerades de manliga deltagarna på höger sida. de kvinnliga på vänster liksom bruden
13 lick sin plats till vänster oin briuigumnien. \’ar bruden jungfru {piielld}, skulle hon ha händerna bara, var hon änka skulle hon bära handskar. Innebörden i denna sedvänja, som finns också i utländska ritual, förefaller oklar framför allt beträffande olikheferna mellan jungfruns bara och änkans betäckta bänder.^ 1 nordiska ritual omtalas sedvänjan endast i Manuale Upsalense. I vissa utländska ritual skidle de viktigaste delarna försiggå på modersmålet. Att döma av bevarade källor förrättades i vårt land akten i sin belliet på latin; vad brud och brudgum hade att säga förestavades av prästen. Denne vände sig först till brudgummen och frågade honom, omhan ville ha l)ruden till sin äkta hustru »et habere earn tam in prosperis quam in adversis.» Redan i Olaus Petris handbok av år 1529 återgavs dessa ord med: »att älska henne i nöd och lust», ord som ännu står kvar i svenska kyrkans vigselformulär. Prästens fråga besvarades av brudgummen jakande och den sistnämnde vände sig därefter till bruden med orden: ».tag tager dig N. nu till min hustru i Herrans namn». Sedan prästen frågat också bruden, om hon ville hava brudgummen till sin äkta man, och hon besvarat frågan jakande, vände hon sig till brudgummen och uttalade de betydelsefulla orden; »Jag lager dig N. till min äkta man i Herrans namn». (Översättning från latinet). Rrudgummens och brudens ömsesidiga förklaring, att han/hon av fri vilja ömskade taga den andra parten till sin hustru/äkta man utgjorde det centrala momentet i akten framför kyrkodörren. Rådas samtycke, konsensusförklaringen, var gångna avtalet äktenskap: »('.onsensus facit nuptias» (samtycket grundar äktenskåpet), en tes, som hämtats ur romersk rätt. Upplandslagens av giftomannen (enligt stadslagens ordalag) uttalade formel: »Jag giver dig min dotter»,^‘* var i fråga om bruden utbytt mot de ord hon själv säger: »Jag tager dig N. till min äkta man i Herrens namn». Enligt kyrkans rätt r/iuc.s bruden inte längre till brudgummen, hon är en självständigt handlande person och hennes eget samtycke är nödvändigt vid äktenskapets avslutande. Inför den borgerliga rätten var hon dock alltjämt omyndig och på djupet kvarlevde också inom kyrkan den ålderdomliga föreställningen, att rätten att »ge hort» dottern tillkomhennes far. lifter konsensusförklaringen följde prästens välsignelse av jämte det inenligt kanonisk rätt nödvändigt för ett sant
14 ringen. Prästen bestänkte den med vigvatten, brudgummen fattade ringen och prästen förde hans hand på så sätt, att ringen kom att placeras på brudens fingrar, först på tummen, därefter på pekfingret och slutligen på långfingret, där den stannade. Prästen uttalade därvid i tur och ordning orden »i Faderns —Sonens — och den Helige Andes namn». (Dessa ord kunde också uttalas av brudgummen, i så fall förestavade av prästen.) I utländska ritual förekommer emellertid en annan ordning, så att den slutliga placeringen blev på det finger somvi kalla för ringfingret. Denna ordning föreskrives också i handboken av 1529 och finns kvar i handboken av 1693 men är sedermera försvunnen. Enligt senare ritual skall ringen —som ju ännu är sed direkt på ringfingret. Det ansågs, att från detta finger en åder gick direkt till hjärtat. Sedan prästen välsignat brudparet, var akten framför kyrkodörren avslutad och prästen förde brudpar och brudfölje in i kyrkan. Under denna procession skulle brud och brudgum enligt en del utländska ritual bära brinnande ljus i handen. Sedvänjan är känd här i Norden från Slesvigritualet och från en av de norska handböckerna.^ Bruket, somännu är bevarat i den grekisk-ortodoxa kyrkan, har sannolikt funnits också i Sverige, fastän det inte nämns i ritualen. 1 Åbo medeltida klockarestadga sägs det, att klockaren skulle få de penningar, som brudgummen och bruden sätter i sina bloss och goda kvinnor sätter i sina ljus efter barnsbörd.® Det förefaller närmast, som om härmed avsågs ljus, som brudparet har i handen, och inte endast sådana, som brann på altaret under högtiden. Under förhandlingarna på Uppsala möte 9 mars 1593 enades man om att några »papistiska ceremonier» måste avläggas, bland dem »de långa blosstakar [samt] det att kyrkogångshustrur pläga taga och hålla dem i händerna».' Här nämns inte huruvida också brud och brudgum bar »blossen» i handen. 1 det slutgiltiga mötesbeslutet av den 20 mars upptogs inte dessa föreskrifter men enligt en version direkt knuten till Uppsala möte 1593 skulle på mötet ha beslutats att ljus icke fick användas i kyrkan på dagen, »icke heller för brudar, icke heller när sängledning sker».® Även omman inte kan dra några säkra slutsatser av materialet, förefaller det sannolikt, att brud och brudgum också i Sverige sättas
15 under katolsk tid plägat bära ljus i handen under den högtidliga processionen in i kyrkan efter akten framför kyrkodörren. Brudmässan inne i kyrkorummet bestod av böner, psalmsång, bibelläsning, anlifoner (växelsång) samt välsignelse av bruden och brudparet. Då denna del av vigseln hade en utpräglat religiös prägel, skall här endast sådant uppmärksammas, som är av mera allmänt kulturhistoriskt intresse. Akten inne i kyrkorummet kulminerade med den högtidliga brudbenediktionen, då pällen hölls över brudparet, som knäböjde vid altaret. Denna handling fick dock endast användas, ombruden inte förut blivit på detta sätt välsignad. Den förekom alltså inte, om hon var änka, men var egendomligt nog tillåten, om hon var corrupts, dvs. om hon haft sexuella förbindelser före vigseln.*’ Då man vet, att kyrkan arbetade på att få konkubinaten ersatta av en genom kyrkan helgad förbindelse, kan man tänka sig, att bestämmelsen tillkommit för att underlätta legalisering av ett dylikt förhållande.^*’ Pällen hölls över brudparet av fyra ogifta personer, en i varje hörn. I varje fall enligt senare bruk här i Sverige skulle av dessa fyra personer tvä vara män och två kvinnor.^’ Om denna sedvänja är ursprunglig må lämnas därhän. I ett ritual frän klostret Lyra i Normandie från omkr. år 1100 föreskrives, att fyra homines, personer, män, skulle hålla pällen utan närmare angivande av om också kvinnor avses.Ännu i 1917 års handbok heter det, att brudmässa och päll inte får förekomma, ombruden är änka eller ålderstigen, dvs. i en icke fruktbar ålder. Utmärkande för vigselritualet var det starkt gammaltestamentliga inflytande, framför allt från den apokryfiska Tobias bok, som kom till synes. Kyrkans kvinnoideal framgår av förmaningen till bruden; må hon vara älskvärd mot sin man liksom Rakel, klok som Rebecka och må hon leva lika länge och vara lika trofast som Sara. Må hon bli rik på avkomma, vara dygdig och oskuldsfull och må de båda leva så länge, att de må se sina barn i tredje och fjärde led, heter det bl.a. i välsignelsen. (Denna del av benediktionen är hämtad ur Tobias bok 9: 11, där den enligt Vulgata lyder: »et videatis filios vestros et filios filiorum vestrorumusque in tertiamet quartamgenerationem»). Brudbenediktionen hör till de ålderdomligaste inslagen i de
16 svenska inedeltidsritualen och det kan därför vara skäl att naj'ot dröja vid dess historia. Den har första gån^^en påträffats i Sacramentariuin Leonianum. som fått sitt namn av påven Leo 1 (440— 461). ett av den romerska kyrkans helgon. Benediktionen finns också i Sacramentarinm Gelasianum, som fått sin benämning efter påven Gelasins 1 (492—496). samt i Sacramentarinm Gregorianiim, likaså uppkallat efter en påve. Gregorius 1 (590—604). När sakramentarierna kommit till är omstritt, men de anses i intet fall i sin bevarade utformning härröra från de nämnda påvarna. De har sannolikt nedskrivits mellan år 500 och början av 700talet. För att belysa hur vida spridd brudbenediktionen var inom den katolska kyrkan skall här en del exempel, som inte gör anspråk på fullständighet. lämnas. Den finns sålunda i Missale Gelasianum. som dateras till omkr. år 800,^^ och upptogs ordagrant i det äldsta engelska vigselformuläret, »kung Alfreds ritual» från 800- eller 900-talet.Från den engelska kyrkan övertogs den på Irland, där den finns i ett ritual från 1150—1250. Sannolikt har benediktionen med de engelska missionärerna kommit till Sverige. Den finns emellertid också i det tyska Sankt Florians ritual, från 1100-talet. som annars beträffande vigseln är synnerligen kortfattat.^" Detsamma gäller biskop Henrik den förstes av Breslau ritual från början av 1300-talet.Föreskrifterna angående vigseln har i Sankt Florians ritual betecknande nog rubriken ».\d sponsam benedicendam». Välsignelsen av bruden uppfattades somdet centrala i den religiösa akten. .\ven ett av de norska 1300-talsritualen, som också det upptar brudbenediktionen. har en liknande rubrik: »Ordo ad desponsandam mulierem».^® I danska ritual upptar såväl Roskilde- som Slesvigritualen denna välsignelse över bruden.-** Hur vanlig den var inom den katolska kyrkan framgår av att den i samma ordalag finns upptagen i ett spanskt ritual från år 1494.-* likaså i Missale Romanumav år 1474 (jfr nedan s. 33).-- l‘2tt vittnesbörd om den centrala plats, som benediktionen av bruden intog. är. att den såväl i England som i Sverige överlevde reformationen; översatta till modersmålet ingick vissa delar av densamma så gott som ordagrant i det äldsta engelsk-evangeliska vigselformuläret i The Book of Common Prayer av år 1549. Men
17 är det en tillfällighet, att bruden här inte tillönskas ett lika längt liv soin Sara? Det latinska formulärets longceoa (gammal) är utbytt mot en önskan, att hon skulle bli lika lydig [obedient) mot sin man som Sara.~^ Olaus Petris handbok av år 1529 har också den delvis upptagit denna uråldriga brudbenediktion. Originalets longienn har emellertid här bibehållits och man tillönskar bruden att få leva lika länge och vara lika trogen som Sara.-^ Ännu i handboken av år 1580 återkommer denna välsignelse av bruden och den är först i 1014 års handbok omarbetad."^ Med vilken konservatismden katolska kyrkan fasthåller vid urgamla riter framgår av att den moderna utgåvan av Missale Komanum, av påven godkänd år 1930, upptar samma gammaltestamentliga benediktion över i första hand bruden men dessutom över båda kontrahenterna."® Traditionen har härigenom uppnått den ansenliga åldern av bortemot ett och ett halvt årtusende. För att återgå till vigseln i de svenska formulären följde efter brudbenediktionen kommunion (nattvardsfirande) och till slut utdelande av fridskyssen. Prästen kysste först brudgummen, varefter denne kysste bruden; den vigselförrättande prästen kysste därefter den biträdande klerken och sedan följde (dock inte i alla ritual) utdelande av fridskyssen till brudföljet. Fridskyssen, osenliini pneis, leder sitt ursprung från den äldsta kristna kyrkan och var framför allt knuten till nattvardsfirandet men förekom också i andra liturgiska sammanhang. Den var avsedd som ett uttryck för den broderliga och förlåtande kärleken inom församlingen. Av hänsyn till sedligheten var könen skilda at, och vid vigseln var det brudgummen, som genom bruden förmedlade kyssen till kvinnorna."" Som en sista rest av denna sedvänja får man väl uppfatta det långt in på 1900-talet kvardröjande bruket, att vigselakten avslutades med att brud och brudguni, medan de ännu stod kvar vid altaret med ryggen mot församlingen, kysste varandra. Så har också seden förklarats av en engelsk prästman (1949). som omtalar, att prästerna —utan att känna till att det här rörde sig om ■2 Lhzie Carlsson
18 en ålderdomlig sedvänja, hämtad ur de medeltida Sarumritualen — stundom blev en smula chockerade av alt brudgummen kysste bruden medan de stod framför altaret.-® (Om Sarumritualen se nedan s. 80.) 1‘äiligt den ordning, som i modern tid torde tillämpas inom hela den kristna världen såväl inom den katolska som den protestantiska kyrkan och i andra kristna samfund, avslutas vigseln med att prästen i »jag»-form stadfäster det ingångna förbundet. I Rituale Romanum heter det i dess senaste utgåva (1952): »Ego vos conjungo in matrimonio ...» 1 denna utformning fanns statlfästeisen redan före 1014 idet år då Rituale Romanum kom till) i ritual från Tyskland och Frankrike.-** I det nuvarande svenska vigselritualet säger prästen: »Emedan 1 nu haven tagit varandra till äkta och detta inför (lud och denna församlijig betygat, stadfäster jag edert äktenskapsförbund.» Denna stadfästelse av prästen personligen genom att han använder ordet »jag» är inte gammal i svenska kyrkan. Den omtalas fcirsta gången i 1()14 års svenska handbok. I de svenska (medeltida) katolska ritualen finns den inte. Stadfiistelseu av det ingångna äktenskapet sker genom ett uttalande, där prästen inte nämner sig själv. I den formel han använder överlåter han åt (iud att stadfästa förbundet: y>Deus Ahrakdin, Deiis Isadc, Dcus Jacob nos con'jiiiujdti.Vbrahams, Isaks och Jakobs Gud förene eder . . .1 Det är de ord, varmed Raguel överlämnade sin dotter, då han gifte bort henne med Tobias (jfr nedan s. 22). Alt de svenska ritualen använder denna kopulationsformel i stället f<’)r den direkta: »Ego vos conjungo» har birklarats genom en hänvisning till motsättningen mellan l>orgerlig och kyrklig rätt. I Sverige, där giftomannainslitutionen var livskraftig medeltiden igenom, skulle prästens uttalande av den absoluta formeln, »jag förenar eder», ha inneburit en alltför tydlig opposition mot gällande rätt.**** I'åi annan förklaring är enklare och ligger närmare tillhands. Den sammanhänger med inflytande från den engelska Sarinnliturgien på de svenska vigselrilnalen ijfr härom nedan s. 80 ff.l. Sarumliturgien saknar genomgående prästens i jagform uttalade
19 sladlaslel.se av äklenskai)el oeh akten framför kyrkodörren avshitas liksom i Sverige med de citerade orden ur Tobias bok, så t.ex. i det ålderdomliga Missale Sarum (från åren 1150—1819).^' \'igselrilnalens beroende av Gamla Testamentet och framför allt den apokryfiska Tobias bok kommer här till synes. Prästens personliga bekräftelse av förbundet kom i luigland genom reformationen oeh finns i The (å)mmon Prayer Book av år 1549. Man kunde vänta sig. alt så skulle ske också i Sverige. Men Olaus Petris handbok av år 1529 bar bär en vag formulering. Den tar inte upp de katolska ritualens citat ur Tobias bok men någon direkt bekräftelse på äktenskai)et genom prästen finns inte. lian uttalar endast fidjande ord: »bider alla goda kristna människor, soiiT här tillstädes är. tager jag till vittne vad bär skett är, förmanandes eder, att 1 vil jen det ihågkomma.» Detta prästens tämligen intetsägande uttalande logs upp i 1014 års svenska handbok. Av sKirre betydelse är. alt prästen redan tlessbirinnan enligt ritualet i sin egenskap av Kristi tjänare uttalat sin personliga i jagform givna stadfästelse av det äktenskapliga birbundel (jfr om denna formel nedan s. 24). Här är del emellertid inte liingre del engelska inflytandet som gör sig gällande, då formeln iilg(")r en direkt (iversättning av tyska fcirebilder.'*-
KAP. 5 INDOEUROPEISKA BRÖLLOPSRITER SAMMANSTÄLLDA MED SVENSKA SEDER I första delen av detta arbete har visats hur det gammalgermanska giftermålet utan tvivel har indoeuropeiskt ursprung samt att Upplandslagens giftermålsformel, som enligt stadslagen inleddes med orden: »Jag giver dig min dotter», har sin motsvårighet i åldriga formler på skilda håll. Särskilt anmärkningsvärt är den påfallande överensstämmelse, som råder mellan formerna för äktenskapets ingående i fornindiska bröllopssånger och svensk landskapsrätt. I Indien utgjorde liksom i Sverige frieriet, trolovningen, giftermålet och brudparets gemensamma sänggående i vittnens närvaro de viktigaste rättsakterna. Också folkliga, i vårt land icke lagstadgade sedvänjor såsom bröllopsbad. brudsten och »Tobiasnätter» fanns i det forna Indien.^ I centrum för dessa bröllopsseder stod i Indien liksom hos oss brudens överlämnande till brudgummen genom giflomannen, hennes far eller annan nära anförvant. Trots att en brahman var närvarande för att utföra det övermått av kulthandlingar, som var förenade med äktenskapets ingående, var giftermålet liksom i vårt land en borgerlig rättshandling. Formeln, som giflomannen uttalade, överensstämmer i fråga om själva inledningsorden med Upplandslagen: »Jag giver dig N.N. denna flicka N.N. ...» Sedan fadern-giftomannen på detta sätt givit bort bruden, skulle han lägga hennes högra hand i brudgummens högra. Så skildras alltså bortgivandet av bruden i en av Vedasångerna. Enligt en annan fornindisk källa skulle fadern överlämna sin dotter i närvaro av den församlade bröllopsskaran och därvid tre gånger uttala: »Jag har givit min dotter till denne N.N. för
21 ingående av äktenskap.» Därefter skulle han begjuta de bådas förenade händer med vatten och binda samman deras händer med en duk.“ Symboliska vattenceremonier spelade i Indien liksom på andra håll (jämför katolicismens vigvatten) en stor roll, och vad beträffar den likaså symboliska föreningen av brudparets händer genom att sammanbinda dem bar liknande rättsseder funnits inom den katolska kyrkan.'^ (Jfr häromnedan s. 42 f. med bild.) Den frändskap med Upplandslagens giftermålsformel ocb iiverhuvud med fornnordisk äktenskapsrätt, som kommer till synes i de båda citerade fornindiska källorna, visar också giftermålet i det forna Persien. Vid giftermålet salt giftomannen och brudgummen mitt emot varandra; högtidligheten inleddes med att brudgummen och giftomannen räckte varandra höger hand, därefter uttalade giftomannen fiiljande formel (här återgiven i översättning till tyska): »Ich verheirale dir meine Tochler, die Jungfrau namens N.» Brudgummen svarade; »Ich gehe die Ileirat ein, ich nehme deine Tochter untcr meine Obhut und verpflichte mich ihr vSchutz z.n gewähren und Ihr. die Ihr hier gegenwäiiig seid. miiget es bezeugen».^ Att giftomannen och brndgnmmen log varandra i hand. alt brndgnmmen tog bruden under sitt beskydd — en uppgift som ditintills tillkommit fadern samt att brudgummen tog de närvarande till vittnen, att allt tillgått i laga ordning, står helt i överensstämmelse med gammalnordiska rättsseder. Upplandslagen nämner visserligen ingenting om att brudgummen svarade på giftomannens anUirande. men svensk landskapsrätt förutsiitter i varje fall inte, att brudgummen skiille vara passiv. Akten inleddes med att han eller hans ombud äskade ljud och uppmanade giflomannen att förrätta giftermålet. Enligt Rigafragmentet av Visby stadslag skulle tal utväxlas mellan giftomannen och brudgummens ombud och långt in i modern tid omtalas, att tal hölls mellan de båda parternas ombud, »talesmannen» och »svaremannen».^ Man observerar, alt enligt fornpersisk rätt handslaget ulväxlades inte mellan brudgummen och bruden utan mellan brudgummen och giftomannen. Ceremonien visar i sinhelhet frändskap med en Irolovningsformel i den isländska Grågås. Från slriingt
22 rättslii^ synpunkt var det giflomannen, st)ni ingick avtalet å sin (omyndiga) dotters eller frankas vägnar. 1 den ålderdomliga trolovningsformeln i Grågås skulle alltså brudgummen och giftomannen räcka varandra handen och fästmannen kallade de närvarande till vittnen att allt tillgått i laga ordning.*’ Föreskriften att handslaget skulle ske genom att de håda kontrahenterna räckte varandra just höger hand är värd att uppmärksammas. Geremonien är urgammal och omtalas också i den apokryfiska Tobias hok. som anses ha tillkommit under andra århundradet f.Kr. Här skildras hur Raguel gifter bort sin dotter Sara med 'hohias. Raguel kallade till sig Sara och »i det han fattade sin dotters hiigra hand lade han den i 7'ohias hiigra hand. sägande: Abrahams. Isaks och Jakobs Gud vare med eder och själv förene han eder och give eder sin välsignelse.» (Översättning från Vulgata. där den latinska texten lyder: »Ff (ipprehenilens dextemm filuv, dextnv Tobiiv trndidit, dicens: Dciis Ahnihiiin et Deiis Isnnc et Deiis Incob vobiseiini sit, et ipse eoniiimjid vos, imjdeidque benedictionein siinni in vobis»).' Säkerligen under inflytande från Tobias hok återkommer denna sedvänja i de medeltida ritualen. Också i forntidens Rom ingick föreningen av brudparets högra händer idextrnrnm innetio) i hridlopsceremonien. Här var det brudtärnan {proniibn). som förde bruden till brudgummen och förenade bådas händer som ett tecken på att bruden (iverlämnats till mannen.^ Conjiinctio dextnirnmär en rit. som vid ingående av äktenskap torde ha förekommit eller fortfarande ftirekommer hland alla civiliserade folk.” Sedan den åldriga seden att brud och brudgum gav varandra handen upptagits i den katolska kyrkans formulär, har sedvänjan, som en bekräftelse på det mellan dem ingångna hirhundet konserverats och fortlever än i dag i den katolska kyrkan. I de bevarade svenska medeltidsritualen finns den dock inte men att den förekommit framgår av kyrkomålningar. På en bild från 1400talet i Risinge kyrka i Östergötland ser man hur jungfru Marias föräldrar. Joachim och Anna. sammanviges av en biskop i fidl ornat. Brudgummen och bruden har räckt varandra händerna och som ett tecken på deras förening lägger biskopen sina händer
Målniiij; Iråii 1 K)()-lalet i Risinfie fjanila kyrka. j)a (leras axlar. På bilden ser nian också en kvinna med hiisfrnduk och en inan; kvinnan står som seden bireskrev vid sidan av hriiden och mannen bredvid hriidgummen. Dessa båda personer r<‘)re.ståller nian tvivel Annas föråldrar. Att de Jnst j,Mvit bort sin dotter framgår av inskriften: »Anna datur viro»: Anna gives åt mannen. Hilden är ('(irtjänl att särskilt iippmärksammas inte minst på grund av inskriften. Det är här fråga om en kyrkomålning. därtill av så sent datum som 14()0-talet. Icke desto mindre är orden ».\nna
24 datur viro» ett uttryck för den gammalgernianska åskådningen, att kvinnan genomakten gives åt mannen.^” Hur biskopen sammanfogar mannens och kvinnans händer äskådliggöres pä målningar i Härkeberga kyrka (av Alhertus Pictorl samt i Hattula kj rka, Finland. Här återges jungfru Marias trolovning. I Tensta kyrka finns en liknande bild, målad av .lobonnes Rosenrod år 1437. Enligt uppgift föreställer bilden den heliga Birgittas trolovning (vigsel?).'^ Denna urgamla trohetssymbolik togs inte upp i Olaus Petris handbok och därmed försvann den i det svensk-evangeliska ceremonielet. Ett försök att återuppliva sedvänjan gjordes emellertid av Laurentius Paulinus Gothus (biskop först i Skara, därefter i Strängnäs, död som ärkebiskop år 1646) i hans förslag till handbok. som utarbetades år 1608 och som ligger till grund för 1(>14 års handbok. I hans förslag, som endast föreligger i handskrift.^- finns föreskrifter, som inte har någon motsvarighet i 1500-talets evangeliska vigselritual. Laurentius Paulinus har i förslaget två vigselformulär, ett för furstliga och andra högättade personer, ett för gemene man. Det är det förstnämnda, som här citeras. Sedan brud och brudgum växlat ringar, skulle prästen stadfästa förbundet genom en av honom uttalad formel. Eftersom mannen och kvinnan begiirt varandra till äkta inför Gud och församlingen, heter del bl.a., och »däruppå som vårdtecken givit varandra fästningaringar och nu räcker varandra handen, därför fogar jag nu som en Christ i tjänare häruppå dem i äktenskaps stadga och förbund tillsammans ...» I denna högtidliga kopulationsformel —i marginalen till handskriften kallad copiiUitio solennis — har man anledning ui)pmärksamma tre ting: 1) växlingen av ringar mellan brud och brudgum 2) att brud och brudgum som en bekräftelse på fiirbundet räcker varandra handen 3) prästens i jagform uttalade personliga stadfästelse av äktenskapet. 1 den slutgiltiga utformningen av vigselformuläret i 1614 års handbok upptogs endast det tredje momentet, alltså prästens personliga stadfästelse av äktenskapet, vilket var ett nytt. sedermera bibehållet inslag i ceremonien (se härom ovan s. 18l. .\lt mannen och kvinnan ömsesidigt växlade ringar omtalas i Sverige redan
25 under medelliden i det äktenskapsmäl, där änkan Helleka var hnvndper.sonen (jfr nedan s. 112), men sedvänjan finns inle i de svenska kalnlska vigselritnalen. Karl IX fjjorde visserligen ef t IVirs(>k alt införa detta bruk genom sitt är 1002 utfärdade vigselritnal f(")r hovförsamlingen men det slog inte igenom. \äid som här närmast intresserar oss är emellertid, alt briid och brndgnm som en bekräftelse j)ä det ingångna äktenskapet sknlle räcka varandra handen. Del är tydligt, att den från medeltiden nedärvda folkliga rättssedvänjan levde kvar vid början av HiOOtalet. Den togs emellertid som nämnts inte npj) i 1014 års handbok och inte heller i senare handbiicker. Anmärkningsvärt är emellertid, alt en av Laurentius Panlinns närmaste efterträdare på biskopsstolen i Strängnäs .lobannes Mallhiie i sill omkr. år 1050 utarbetade handboksförslag ifråga om vigselformidäret för furstliga och adliga personer helt följer sin fiirelrädare. Han tar alltså npp samtliga tre ovan nämnda moment i riliialel. också växlingen av ringar och handräckningen, trots att dessa båda ceremonier inte förekommer i 1014 års handbok. Sedvänjan alt brnd och brndgnm som en bekräftelse på del mellan dem ingångna förbundet sknlle räcka varandra handen, har emellertid bevarats i det gällande formuliiret för borgerlig vigsel (där den dock sällan lär tillämpas). Man kan fråga sig på vilka vägar denna vackra folkliga sed smugit sig in i det annars torftiga och tradilionshisa borgerliga vigselformidäret. 1 den anglikanska kyrkan, som i detta avseende varit mer pietetsfull än den svenska, lever bruket fortfarande kvar. Delsamma iir fiirhållandet i Danmark och Norge. Hur handslaget utgiir en integrerad del av vigseln framgår av det år 1912 auktoriserade danska vigselritualet. Sedan bruden och brudgummen ömsesidigt fiirklaral, att han/hon ville hava den andra parten till sin äkta buslru/man, säger prästen: »Saa giv hinanden Haand derpaa». Därpå lägger prästen sin hand ovan[)å brudparets händer och säger bl.a., att eftersom de lovat och bekräftat, att de ville leva tillsammans som äkta makar »og givet hinanden Haand derpaa, saa forkynder jeg Eder at vau'e .E^gtefolk baade for Gud og Mennesker».^^ På ungefär samma sätt gick det redan enligt .\Ulre Västgiitalagen till, då den bindande fästningen bekräftades genom handslag.
KAP. () FRANSKA RITUAL JÄMFÖRDA MED SVENSKA Hur vigseln i detalj gick till i vårt land på landskapslagarnas tid. vet vi inte mycket om. då så gamla ritual inte är bevarade. 1 utländska, framför allt franska ritual, kan man emellertid följa hur det gamla germanska giftermålet i etapper omvandlas till en kyrklig akt för att slutligen helt läggas under kyrkans domvärjt). Det äldsta av dessa ritual är från Rennes och är daterat till omkr. år 1000. Här är det inte prästen, som ger hort hriiden. då brudparet kommer till kyrkodörren, utan fortfarande brudens föräldrar \parentes). Prästen låter föräldrarna ge hort henne, som sed är . . . {Deinde faciat parentes, sicut mos est, dare eain . . .) Prästens roll inskränker sig till att välsigna och bekräfta ftirbundet.^ Samma fiirfaringssätt föreskrives i den ovan nämnda ungefär hundra år yngre handboken från klostret Lyra i Normandie. Rruden gines av sin far eller sina fränder till brudgummen, somtar emot henne {tune deinuin detur feniina a patre vel ainicis suis, (inam nir recipitd in fide Dei . . .1. Här nämnes inte ens prästen. Ritualet verkar härigenomålderdomligare än Rennesritualet.- Xästa steg i utvecklingen representeras av ett ritual från .\rles från omkr. år lÖOO. alltså ungefär samtidigt med Östgötalagens upptecknande i den bevarade redaktionen. Knligt detta ritual fattade flickans far och mor eller någon av hennes fränder henne vid handen och (iverlämnade henne till prästen. Först därefter sammanvigde prästen brud och brudgum. \Veniant p(der et under paellas ant (dignis de j)ropin(piis, apprehendentes inaniim piielhv, tradant earn sacerdoti, deinde coniungat eos sacerdos.) ^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=