88 hail skulle 1'örfara, om det underhand kom till hans kännedom, att mellan makarna i redan ingångna äktenskap i själva verket torelåg släktskap i förbjudna led på grund av blodsfrändskap eller svågerskap. Skulle ärkebiskopen, hade han frågat, med tystnad förbigå sådana fall eller beivra dem. Innocentius svarade, att om anklagelsen kom från trovärdiga personer kunde ärkebiskopen, trots att ingen åklagare fanns, i kraft av sitt ämbete ingripa mot en dylik förbindelse, i synnerhet omden väckte anstöt. Ärkebiskopen bade också begärt påvens mening om hur han skulle förfara i ett visst rättsfall. Kn adelsman N. hade fått påvlig dispens att fortsätta sitt äktenskap, fastän han i femte led var besläktad med sin hustru. Påvens svar är av särskilt intresse, eftersom det tillkomkort före konciliet 1215, då den femte graden ströks som äktenskapshinder. Dispensen hade av påven beviljats av hänsyn till att det fanns en dotter i förbindelsen. Denna npj)- gift hade emellertid såtillvida visat sig vara falsk som dottern, da dispensen begärdes, redan var död. Påven bestämde, att äktenskåpet trots detta skulle äga bestånd, i synnerhet som — vilket ärkebiskopen framhållit — en skilsmässa skulle väcka skaudal. Det är typiskt för kyrkans inställning till mål av detta slag. att hänsynen till offentlig skandal spelade en så stor roll.-” Den sista delen av detta Innocentius’ brev. som rörde adelsmannens X:s äktenskap, togs sedermera upp i Gregorius IX:s dekretaler, fastän frågan vid denna tid — P284 — förlorat all aktualitet.^” I de båda här relaterade ungefär samtidiga dispensärendena — det som rörde borgaren i Lund och det som avsåg adelsmannen X. — reagerade Innocentius helt olika. 1 båda fallen hade han genom falska uppgifter blivit förd bakom ljuset. 1 fråga om lundabon var han förbittrad, uppmanade sin underlydande att ställa förfalskaren till ansvar och hotar rent av att upphäva dispensen. Beträffande adelsmannen X. förklarade han. att äktenskåpet borde få bestå. Förklaringen är sannolikt att söka däri att det gällde olika släkt.skapsgrader. I det senare fallet var det fråga om femte graden. som Innocentius själv ett par år senare gav fri. Det fiirra fallet avsåg fjärde graden, som Innocentius ingalunda ville stryka som äktenskapshinder. Tvärtom framhåller han i konciliebeslutet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=