154 tolska kyrkan. \M.sserlij»en har medeltidens ovillkorliga krav på dopet som villkor för tillträde till den himmelska saligheten så tillvida uppmjukats, att kyrkan numera överlämnar de odöpta barnen till Guds barmhärtighet. Men vi katoliker bör dock, säger Lancrenon. hålla oss till doktrinen: »Le ciel est fermé pour tout enfant non baptise». Genom reformationen försvann i den svenska kyrkan nöddop av barn. som ännu icke lämnat moderlivet, och som nämnts förbjöds denna form av dop uttryckligen i 1571 års kyrkoordning. Kyrkan följde här Luthers uppfattning, sådan den återges i hans hordssamtal. Om barnet inte är helt framfött men en arm eller en annan lem framkommit, skall denna lem—enligt Luther —icke döpas. Ännu mindre skall man döpa ett barn. som ännu hett befinner sig i moderlivet. genomatt gjuta vatten över moderns buk. Det egendomliga bruket att döpa hand, fot eller huvud, innan barnet ännu är framfött, förklaras av Luther sålunda; denna villfarelse {error) har sitt upphov i Aristoteles' lära, att själen i dess helhet finnes i vilken som helst del av kroppen. Den katolska kyrkans dop cuin conditione med formeln si tu non es buptisatus etc. förkastar han. Däremot godtar han nöddop av »kvinnorna» idet vanliga var ju. att endast kvinnor var närvarande vid förlossningen), om barnet iir så svagt, att det infe kan föras till kyrkan. Åtminstone två eller tre kvinnor btira dock vara vittnen, säger han. under hänvisning till 5 Mosebok 19: 15 (»Lfter två eller efter tre vittnens utsago skall var sak avgöras»). Ett dylikt dop är ett rätt dop och skall av prästen endast bekräftas genom att han lägger sina händer på barnets huvud. Ar modern ensam och fara föreligger, att barnet skall dö, kan fortfarande enligt hon själv d(')pa det. Luther gör emellertid här samma källa —ett egendomligt förbehåll. Han säger nämligen, att om barnet (iverlever, skall modern förtiga, att hon själv döpt det. och låta föra det till kyrkan för att döpas av prästen.-*’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=