RB 20

27 liilualen komgenom denna ordning att uppvisa en blandning av germanska och kristna sedvänjor. 1 ett annat ritual, också det från omkr. år 1300, från Ronen. handlade emellertid prästen av egen maktfullkomlighet och som den kyrkans tjänare han var överlämnade han själv bruden till hrudgummen.^ Går man till de nordiska ritualen finner man, att brudens hortgivande genom fadern eller fränderna endast omnämnes i det rekonstruerade Uppsalamanualet. Det får dessutom anses ovisst (jfr ovan s. 10). om sedvänjan ursprungligen funnits i ärkestiftets liturgi. Detta parti av manualet är nämligen försvunnet och har av utgivaren supplerats huvudsakligen med hjälp av ett fragment, vilket av honom påträffats som ett arkivalieomslag från år 1585. Det anses av ('.ollijn ha ingått i en handbok från Linköpings stift. 1 det bevarade Manuale Lincopense finns det emellertid inte. 1 detta supplerade parti finner man också den likaså i övriga svenska handh()cker okända seden, att brudgummen inför prästen och brudföljet skulle niimna den »dos» han givit bruden. Seden iir välkänd från utländska ritual (se vidare nedan s. 40 ff.). Då del för vårt ämne är huvudsaken, att dessa båda ålderdomliga och intresSanta sedvänjor över huvud finns belagda i svenska ritual kommer de i överensstämmelse med (’.ollijns utgåva att här hänföras till Mannale Upsalense.-’’ 1 llppsalamanualet heter del emellertid, att när brud och brudgnm kommit till kyrkod()rren för att vigas, skulle bruden ta plats vid brudgummens vänstra sida och sedan skidle hon givas till brudgummen av sin far eller sina fränder eller vänner (ritualet in extenso återgivet nedan s.31).'’ Meningen är utan tvivel här liksom i (ivriga ritual med liknande fiireskrifter. att fadern (eller föräldrarna) i f(')rsla hand sknlle ifrågakomma vid bortgivandet av bruden. Fiirst om hon inte hade någon far (eller mor), kom friinderna i fråga. Detta sägs uttryckligen i ett spanskt ritual från lOOO-talet.' I-äiligt Östgiitalagen var ju vigseln obligatorisk. Inte desto mindre innehåller just denna lag (GR (i) ett lagrum, som vittnar om att kyrkan iinnu inte lyckats lägga äktenskapets ingående helt under sina domiiner. Det åsyftade lagrummet lyder; »Viger präst och är ej giftomannen närvarande, då rånar han giftermålet {fni

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=