61 angående iiktenskapel, soin där utfärdats, gällde framför allt prästernas äktenskap. Nägot allmänt celibatstväng hade kardinalen tydligen inte ens gjort nägot försök att genomdriva; det hade varit ett hopplöst företag, dä det vid denna tid i Norge -— liksom i Sverige — ansågs självklart, att i varje fall det lägre prästerskapet skulle ha rätt att ingå giftermål. belysande för kyrkans negativa inställning till änkors omgifte är, att prästerna fiirhjöds att gifta sig med änkor; inte heller fick den somgifte sig ftir andra gängen prästvigas. Sannolikt har delegaten också uttalat sig om lekmannaäktenskåpet och förbjudit det lättvindiga sätt att upplösa ett äktenskap, som vid denna tid var gängse. Ville en man skilja sig frän sin hnstrn, skidle han. heter det i (lidatingslagen. säga det sä tydligt, alt den andra parten kimde höra målet, och detta skidle ske i vittnens närvaro.'- Xägra andra formaliteter behövdes inte och sä enkelt var det för en man att skilja sig frän sin hustru. Den kanoniska rättens krav pä äktenskapets oupplöslighet hade ännu inte förmått hävda sig gentemot den äldre inhemska rätten. Knligt en uppgift i en skrivelse av Celestinus III, som var påve 1191—1198 och en av Hadrianus n";s efterträdare, skulle denne senare, dä han som biskop av Alhano och den apostoliska stolens delegat besökte Norge, ha beviljat invånarna i detta land den eftergiften, alt de skulle fä ingå äktenskap i sjätte led. Detta innehar en uppmjukning av vid denna tid gällande kanonisk rätt.^ Orden i/c iiKttriinonio i pävehullan till Sverige 1154 måste syfta pä att kardinal Nicolaus under sitt besök där utfärdat statuter om äktenskapet liknande dem i Norge. Detta torde dock inte gälla de jämförelsevis milda bestämmelserna om äktenskapshinder, dä ingenting tyder pä att också svenskarna beviljats denna nåd. I hur ringa män kyrkans lära om äktenskapet slagit igenom i värt land framgår av tvä bullor frän Alexander III;s tid ^1159— 1181). Häda dessa skrivelser saknar ärtal. 1 den ena, som anses vara frän är 1172 (eller 1180) och är ställd till den svenske konnngen, biskoparna m.fl., förbjuder påven månggifte: under inga förhållanden fick en man ha flera hustrur eller en kvinna flera män. En man fick inte förskjuta sin hustru utom pä grund av äklenska})sbrott. Aven om äktenskapet av denna orsak — alltså fidlt lagligt —upplösts, fick ingendera parten, sålunda inte heller
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=