104 Arboga kyrkomöte är 1412. I detta beslut tinner man oeksä andra viktiga l)estämmelser, som återger kyrkans syn pa äktenskapet. Det heter där sålunda, alt präst, som vigde främmande oeli okiinda personer, som inte genom brev och vittnen styrkte, att de var till iiktenskap lediga [soliiti], skulle biita tre marker.^’* Xärbesliiklad är en bestämmelse från kyrkonuitet i Arboga 14.0. 1417.^’’ Det sägs d;ir. att om främmande och okiinda personer kom med nagra kvinnor till församlingsprästerna, skulle de inte iiga tillträde till gudsljiinsten och nattvarden, fiirrän de genom brev och vittnen styrkt, att de var lagtigen gitta. Ircfitiinc conjuijctos. Också hiir hotades präst, som iiverträdde lorbudet. med tre markers bö)ter. Att orden legitime conjiincto.s avser att lysning och vigsel skett är otvivelaktigt. Dessa hestämmelser ingår också som ett led i kampen mot frilloväsendet, en kamp. som kyrkan malmedvetet och energiskt genomfiirde under hela medeltiden, inte minst mot prästerskapets egna medlemmar. Mot lekmiinnen och deras frillor riktade sig nagra lagrum i \’ästg()talagarna (Yngre \'iistg()talagen. Lytlekini excerpler samt det kyrkorätisliga på latin avfattade avsnittet. .Statuta generalia). Knligt dessa lagrum skulle den man. som låg i binskaläge med sin frilla. antingen skilja sig från henne eller lata viga sig vid henne Vigseln skulle ske i samband med den allmänna nattvardsgången vid påsk. Då skidle alla kristna »skrifta sig> (bikta sig) och giira hot. Den som avsade sig sin frilla vid påsk och sedan aler syndatle med henne, skulle för »skriftabrott» böta tre marker till biskopen. Aäigrade mannen att skilja sig från henne eller vigas vid henne, sedan han tre gånger blivit manad därtill, skulle han »sättas i f()rbud», vilket innebar, att han nekades tillträde till kyrkan och nattvärden. \’'ille prästen inte sätta mannen i birhud. fick han biita tre marker till biskopen.^*’’ Om prästen med orätt vägrade någon nattvarden vid pask bir lönskaläges skidl. måste han böta tre marker till biskopen ((jL KK 15; 1). Kyrkan hade här ett mäktigt vapen i sin hand. Bestämmelserna torde emellertid inte haft avsedd verkan, eftersom de så sent som 1425 upprepas i stadgor för Hälsingland och Jämtland, utfärdade av ärkebiskop Jöns Håkansson. »Vi förbjuda allt liinska-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=