141 — trodde iiiiui —när hennes lid var inne. hkla sitt harn i graven och hon 1'ick därhir ined sig i kistan sax lör att klippa av navelsträngen ined, nål. tråd och harnkläder etc. Fiirsinninade man detta, skulle kvinna siika sig tillbaka till sitt hem IVir att där löda harnet. 1 Liinds Universitets Folklivsarkiv linns talrika uppteckningar från 1920- och 193()-talen, som visar hnr denna iivertro bevarat sitt grep[) (iver sinnena. I en uppteckning från år 1927 från Sankt Olofs socken i Skåne heter del; »An idag är det hrnk, alt om en havande kvinna dör. får hon med sig i graven en flaska vatten, en sax, bindor och annat hon kan behöva vid fiirlossningen»."" I en annan uppteckning från år 1933 från Östrahy. Färs härad. Skåne, heter det, att det »ännu är en oskriven lag», att kvinnan under de givna fiirntsällningarna skulle ha dylika tillbehör med sig i graven.-* 'rraditionen har ända in på 19()()-talel fortleval också i Danmark.-- Trovärdigheten i nppleckningarna från såviil Skåne som Danmark styrks genom talrika gravfynd. 1 Hassle-Hösarp, södra Skåne, omtalas (år 1937), att man, då man där grävde iipp en gammal grav, hland harnresterna fann en sax.-^ l']ll av de intressanlasle fynden fiireligger från Helsingör. Då man 1938 på en kyrkogård därstädes undersökte en grav från år 1740. fann man liket av en iing kvinna, som vid sin död varit gravid, och vid hennes sida en hel uppsättning harnkläder. De bevaras i Dansk Folkemnsenm.-'* Det finns också siigner. som berättar hur oförlöst kvinna, som ej fått dessa tillhehih’ med sig i kistan, inte funnit ro i sin grav utan gått igen fiir att föda sitt barn i sitt hem.-'’^ Utan tvivel bottnar denna iivertro i folkliga föreställningar, alt människan efter döden hade sin boning i graven.-** »I graven vår slutliga boning», heter det i den s.k. dagvisan (Den signade dag), än i dag .sjungen i svenska kyrkor.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=