KAP. 13 KYRKANS LÄRA OM SPONSALIA DE FUTURO OCH SPONSALIA DE PRESENTI Den osäkerhet, som i vårt land medeltiden igenom rådde beträffande den verkliga innebörden i formerna för äktenskapets ingående, blev inte mindre genom den kanoniska rättens lära om sponsalia de futiiro och sponsalia de presenti. Sponsalia de futiiro avsäg ett avtal om ett kommande äktenskap, under det att sponsalia de presenti syftade på ett äktenskap, som trädde i kraft med omedelbar verkan. Gratiani dekret känner inte till dessa distinktioner.^ De utformades av fransmannen Petrus Lombardus, död som biskop i Paris år 1164. Han menade, att samtycket, consensus, var grundläggande för äktenskapet men det måste vara uttryckt i vissa bestämda ordalag. Om parterna förklarade: »accipiam te in virum et ego te in nxorem», så grundar inte detta samtycke ett lagligt äktenskap. Den futurala formen: »accipiam te etc.» (jag skall taga dig till min äkta mandiustru) är ett uttryck för sponsalia de futuro, en överenskommelse om ett framtida äktenskap. Presensformen »accipio te» var ensam grundläggande för äktenskapet ocb utgjorde vad Petrus Lombardus kallar för sponsalia de presenli. ett äktenskap, somomedelbart trädde i kraft. Ett förbund, ingånget genom verba de futuro, kunde upplösas, under det att verba de presenti gjorde äktenskapet oupplösligt. Copula carnalis, som enligt Gratianns var nödvändig för ett verkligt äktenskap, var enligt Petrus Lombardus ntan betydelse. Genomorden »accipio te» var äktenskapet lagfäst.- Petrus Lombardus' teser fick i modifierad form en framskjuten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=