153 modern kanonisk rätt från äldre norsk kyrkorätt men överensstämmer med senare norska lagbnd. (Jfr nedan s. 20(5 ff.) Om tillämpningen av dessa ålderdomliga dopseder får man en uppfattning i den ovan (s. 132 f.) nämnda skriften av år 1933, författad av läkaren-abbén Lancrenon. De detaljerade råd och anvisningar, som denne rättrogne katolik ger till läkare och barnmorskor, grundar sig på hans egen praktiska erfarenhet som läkare men i alla principiella frågor följer han kanonisk rätt. Om barnets liv under födseln är i fara, är det varje katoliks allvarliga plikt att omedelbart döpa det, säger Lancrenon. Som förrältare av detta lekmannadop bör en man ha företräde framför en kvinna och föräldrarna hör endast i yttersta nödfall döpa sitt eget barn, dvs. samma regler som gällde i Sverige under medeltiden. De enda villkoren för dopet är att barnet tidigare inte döpts samt att det verkligen är levande. I tvivelaktiga fall anser denne författare, att också ett till synes dödfött barn bör få dopet. Så fort huvudet eller någon annan lem blir synlig bör lemmen döpas. Också dop i moderlivet förordas i skriften men endast under förutsättning, att verklig fara för barnets liv föreligger. Dopet kan, heter det, ske hur tidigt som helst, teoretiskt omedelhart efter konceptionen. Dopvattnet kan införas i moderns kropp medelst en injektionsspruta. Egendomligt verkar det. då författaren uttalar, alt läkaren under förevändning att undersöka foslret på så sätt kan införa vatten och därvid döpa barnet. Han understryker dock. att dop genom injektion endast får ske i nödfall och alt man måste se till att varken mor eller barn skadas. Man måste fråga sig hur det var möjligt att skydda modern från infektion. Att en sådan risk förelåg hade redan 17()0-lalets (katolska) läkare framhållit dock utan alt förkasta dopformen.*' Att Lancrenon i sin rekommendation av vad man kallat uterint dop hade stöd från högsta ort framgår av att påven Leo XIII år 1901 gav sin tillåtelse till att något antiseptikuin fick tillsättas injektionssprutan. då barnet döptes på detta sätt.**^ Lancrenon menar emellertid, att dessa former för dopet är tvivelaktiga och att de därför måste ske »sons condition». Överlevde barnet måste dopet alltså på vanligt sätt bekräftas. Av Lancrenons skrift får läsaren en kronkret och levande hild av den oerhörda hetydelse. som dopet fortfarande har i den ka-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=