13 lick sin plats till vänster oin briuigumnien. \’ar bruden jungfru {piielld}, skulle hon ha händerna bara, var hon änka skulle hon bära handskar. Innebörden i denna sedvänja, som finns också i utländska ritual, förefaller oklar framför allt beträffande olikheferna mellan jungfruns bara och änkans betäckta bänder.^ 1 nordiska ritual omtalas sedvänjan endast i Manuale Upsalense. I vissa utländska ritual skidle de viktigaste delarna försiggå på modersmålet. Att döma av bevarade källor förrättades i vårt land akten i sin belliet på latin; vad brud och brudgum hade att säga förestavades av prästen. Denne vände sig först till brudgummen och frågade honom, omhan ville ha l)ruden till sin äkta hustru »et habere earn tam in prosperis quam in adversis.» Redan i Olaus Petris handbok av år 1529 återgavs dessa ord med: »att älska henne i nöd och lust», ord som ännu står kvar i svenska kyrkans vigselformulär. Prästens fråga besvarades av brudgummen jakande och den sistnämnde vände sig därefter till bruden med orden: ».tag tager dig N. nu till min hustru i Herrans namn». Sedan prästen frågat också bruden, om hon ville hava brudgummen till sin äkta man, och hon besvarat frågan jakande, vände hon sig till brudgummen och uttalade de betydelsefulla orden; »Jag lager dig N. till min äkta man i Herrans namn». (Översättning från latinet). Rrudgummens och brudens ömsesidiga förklaring, att han/hon av fri vilja ömskade taga den andra parten till sin hustru/äkta man utgjorde det centrala momentet i akten framför kyrkodörren. Rådas samtycke, konsensusförklaringen, var gångna avtalet äktenskap: »('.onsensus facit nuptias» (samtycket grundar äktenskåpet), en tes, som hämtats ur romersk rätt. Upplandslagens av giftomannen (enligt stadslagens ordalag) uttalade formel: »Jag giver dig min dotter»,^‘* var i fråga om bruden utbytt mot de ord hon själv säger: »Jag tager dig N. till min äkta man i Herrens namn». Enligt kyrkans rätt r/iuc.s bruden inte längre till brudgummen, hon är en självständigt handlande person och hennes eget samtycke är nödvändigt vid äktenskapets avslutande. Inför den borgerliga rätten var hon dock alltjämt omyndig och på djupet kvarlevde också inom kyrkan den ålderdomliga föreställningen, att rätten att »ge hort» dottern tillkomhennes far. lifter konsensusförklaringen följde prästens välsignelse av jämte det inenligt kanonisk rätt nödvändigt för ett sant
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=