84 Swa war hon stolt ok fögelik hon komthit ineth heder ok soina ok alle fangnado henna konio meth konungen war hon tha swa kär thet han kom henne alt affnär Thager drotningen fik thet vitha röd ok bleek ok manga lita fik hon a si in väna kynder Awy the sorgh iak aldreg forwinder sagde henna syster ve er mik ee at hon skulle noger tid swerige see. Översättning (i nära anslutning till originalet): »De redde till en gängare och förgyllt smide och en fin klädnad, i vilken hon skulle rida. Kung Valdemar lät en ståtlig skara av riddare och svenner fara henne till mötes. De skulle leda hennes gångare och allt vad hon bjöd skulle de göra. Den gång hon kom till Sverige, var hon som en ängel från himmelriket, så stolt och täck var hon. Hon kom hit med heder och höviskhet och alla hälsade med glädje hennes ankomst. Konungen blev hon så kär, att han kom henne alltför nära. Då drottningen fick veta det. hlev hon ömsom röd och blek och färgen växlade på hennes väna kinder. O ve, den sorgen övervinner jag aldrig, sade hennes syster, ve mig för evigt, att hon någonsin skulle komma till Sverige. Man kan förvåna sig över att krönikan i så hänförda ordalag prisar en kvinna, som enligt dess egen framställning förhrutit sig mot kyrkans rätt —ett indicium bland andra, att författaren inte kan ha varit en andlig. Såväl Jutta som Valdemar hade gjort sig skyldiga till vad Västgötalagarna kallar för styggelseverk. Svårast belastad var dock Valdemar, särskilt om man vågar tro Krikskrönikans skildring av Jutta som en hövisk jungfru, då hon kom till Sverige. Valdemar hade haft sexuell förbindelse med två systrar, en under alla förhållanden så grov förbrytelse, alt den skulle ha räknats till styggelseverken, även om de båda kvinnorna varit ogifta och obesläktade med Valdemar. Nu tillkom som försvårande omständighet, att den ena av systrarna. Sofia, var lagligen gift med ^’aldemar. Mellan Valdemar och Jutta förelåg vad den kanoniska rätten kallar för (iffinitas, fsv. sifskap, svågerskap.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=