RB 20

i7:s Av (nrii^'a nordiska inedeltidslaj^ar är Skånelagen —som närmast hiir hemma i den danska rätfen —med sina utförliga bestämmelser om dopet som villkor för arvsrätten (Skånel. 1—4) den. som står de svenska landskapslagarna närmast. Detta gäller t.o.m. själva ordalagen. Frändskapen med Äldre \'äsfg()falagen är påfallande, hhiligt båda lagarna var även det barn. som endast fått nöddop, arvsberättigaf. Skånelagens fin-eskrift. att hedning, »böghe man», ej må ärva. är redan återgiven. Uppgav änkan vid mannens dtki. alt bon var havande, skulle bon enligt Skånelagen liksom enligt \’ästgötalagarna i tjugo veekor få sitta i orubbat bo. F()r att belysa sambcirigbeten med de svenska landskapslagarna skall bär den skånska lagens kap. 2 återges i översättning. Det lyder: »Säga modern och hennes fränder. att ett barn blev fött efter faderns död. men fädernefränderna neka. då skall moderns målsman med två mäns vittnesbörd och tolv utvalda män från sin släkt styrka, att ett barn blev fiitt. bedja (lud bjälpa sig. så sant som 'detta barn blev fiift med nagel och näsa. med bud och bår oeh fick sin kristning; och därför skall det hava rätt till arv’.» Orden i originaltexten är delvis allittererande: »l)jet barn war f()t niadb /?agbl oc navse oc moetb 7mth oc åar». De ingår i edsformeln och är fvivelsutan upptagna ur den muntliga lagsagan.*' Hela rättsf()rfarandef verkar ålderdomligt. Släkteden. frändeeden. i svensk landskapsrätt kallad uifndrcper, är den äldsta samgermanska formen för edgång med edgärdsmän.*" Den fjortonmannaed — två vittnen och tolv edgärdsmän —som Skånelagen föreskriver, går sannolikt liksom själva edsformeln tillbaka till hednisk tid. Det kristna inslaget med åkallan av den kristne Guden och åberopandet av dopet är i så fall senare tillägg. Troligen har det fr)re kristendomen ansetts tillräckligt, om det kunde styrkas, att barnet var levande fiilt »med nagel och näsa, med bud och bår» för att del skulle få taga arv. Samtliga danska landskapslagar uttalar i likhet med Skånelagen som en allmängiltig regel, att ett barn skall taga arv, om det är döpt. eljest icke. 1 tvivelaktiga fall skulle två vittnen och tolv edgårdsmän svära, all barnet verkligen blivit döpt — ^'aldemars

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=