Till frågan om rättsvetenskapens värdelöshet och Friedrich Julius Stahls rättsinstitutslära R Ä T T S V E T E N S K A P E N S Princip MAR I E S ANDS TRÖM
The Olin Foundation for Legal History INSTITUTET FÖR RÄTTSHI STORI SK FORSKNING s toc k hol m 2 0 0 4
omslag & g raf i sk form: Pablo Sandoval Caro omslagsb i ld: Friedrich Julius Stahl (1802-1861) pappe r : Lessebo Bok natur vit typog raf i : Bembo tryck: Åtta.45 Tryckeri ab, Stockholm20 04 b ind: Almqvist &Wiksell Tryckeri ab, Uppsala 20 04 - - - - Den avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C.M. Mellgren.
RÄTT SH I S TOR I SKT B I BL I OTEK d i s t r i bue ra s av r önne l l s ant i k var i at ab band 63
Till minnet av min far Kjell Sandström
Marie Sandström
Till frågan om rättsvetenskapens värdelöshet och Friedrich Julius Stahls rättsinstitutslära R Ä T T S V E T E N S K A P E N S Princip
1 Stahl, Friedrich Julius, Die Philosophie des Rechts nach geschichtlicher Ansicht, bd. i, s.6: “Der geschichtlicheVerlauf, die reelle Beschaffenheit der Menschen ist das Gericht über die Motive aller Philosophie, und sohin über diese selbst”. “Die Wissenschaft muß, wie der Heilige in der Legende, den stärksten Herrn suchen.”1
r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 11 historiska skolan i rättsvetenskapen rönte ett egendomligt öde. Skolans historiska metod, som i början av seklet hade varit föremål för en rad kontroverser, framstod mot slutet av -talet närmast som en objektiv beskrivning av rättsvetenskaplig verksamhet. Redan gav den svenske rättsvetenskapsmannen Ivar Afzelius följande beskrivning av den tyska rättsvetenskapens tillstånd: Historiska skolan har en handfull rättsvetenskapsmän att tacka för sin unika position i rättens historia.Vid sidan av skolans upphovsman, Friedrich Carl von Savigny, framstår Friedrich Julius Stahl som dess främste ideolog.3 Stahls magnum opus, Die Philosophie des Rechts nach geschichtlicher Ansicht, intar härvidlag en särställning. I detta arbete ges inte endast en genomgång av de filosofiska och juridiska förutsättningarna för den historiska metoden; en stor del av Stahls framställning ger en detaljerad beskrivning av vägen till dessa insikter. “Den historiska skolan är än idag den härskande, så uteslutande, att den ej längre kan betraktas som en skola; i de flesta fall kan den närvarande vetenskapen anses blott som en fortsatt utveckling af dess program.Grundsatserna äro ännu de samma, metoden likaså, ehuru båda blifvit i åtskillige hänseenden modifierade.”2 2 Afzelius, Ivar,Om föreläsningar vid universiteten iTyskland, rättens och rättsvetenskapens närvarande ståndpunkt samt de juridiska studiernas bedrivande därstädes, s.732. 3 Se till exempel Schröder, Jan, Recht alsWissenschaft, Geschichte der juristischen Methode vom Humanismus bis zur historischen Schule (1500 - 1850), s. 191. D Förord
f ö r o r d 12 Det har ofta sagts att resan, inte målet, är huvudsaken. Stahls arbete ger syn för sägen. Istället för att framställa rättens filosofi såsom en summa av dogmatiska sanningar, valde Stahl att beskriva rättens teoretiska element ur historisk synvinkel. I fokus för framställningen hamnade därmed juristernas sökande efter rättsvetenskapens princip. Läsaren får, med Stahl som vägvisare, följa jakten på rättsvetenskapens själ från antikens Grekland till -talets Tyskland. Under resans gång framstår denna återblick som en nödvändig förutsättning för en verklig förståelse för historiska skolans rättsvetenskapliga metod. Den svenska juridiska doktrinen under -talet erbjuder en slående parallell till Stahls framställning av rättsvetenskapens utveckling. Ernst Viktor Nordling, professor vid Uppsala universitet, författade en uppsats om försträckningsavtalet. Också han valde, helt i historiska skolans anda, att beskriva den svenska gällande rätten ur ett historiskt perspektiv. Försträckningsavtalets utveckling i den juridiska litteraturen, frånSententiæ Pauli till de senaste pandektvetenskapliga forskningsresultaten, framställs i Nordlings arbete som en konsekvens av rättsvetenskapens framväxt. I detta hänseende erbjuder Nordlings resonemang en unik möjlighet att konkretisera Stahls beskrivning av rättsvetenskapens utveckling. Stockholm, denjanuari mar i e sand s t r öm
Inledning del 1 Sökandet e fte r rättsvetenskapens princi p Från logisk despoti till individuellt godtycke Kunskapens enhet I sakens natur Försträckningsföremålet Om res fungibiles och rättsvetenskapen Rättsvetenskapens “logiska” automatik Det särskilda och parternas dispositioner Den “kopernikanska” vändningen i filosofin Vetenskaplighetens gräns Försträckningsläran och den kritiska metoden Den indifferenta mångfalden Juridisk rationalism Dogmatismen och läran om de fungibla tingen Mellan logisk despoti och indviduellt godtycke Mot en subjektiv försträckningslära? Det opersonliga förnuftet Frihet som kunskapsteoretiskt bristfenomen Förnuftets frihet och privatautonomin 17 29 31 34 35 39 46 55 60 66 69 73 78 85 93 99 99 102 106 110 r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 13 Innehållsförteckning
En reservation Konsensualprincipen och försträckningsläran Motsättningen mellan reell och antagen frihet Relativeringen av de juridiska begreppen Den ovetenskapliga rätten Det sakrättsliga dilemmat Den osynliga försträckningsviljan Sakens natur rediviva Förbrukbarhetskriteriet Det särskilda och den positiva rätten En förnuftig partsvilja? Det handlande förnuftet och vetenskaplig produktivitet Presumtionen - ett exempel på rättsvetenskaplig dialektik Rättsvetenskapens “kopernikanska” vändning de l 11 Rättsvetenskapens princi p : “das system de r that” Enhet och mångfald i rätten Rätt och rättsvetenskap Rättsvetenskap - kunskap om rättens “Bestimmungen” Om rättens drivkrafter Från begrepp till handling Rättsförhållandet och det naturliga systemet Den historiska rättsvetenskapen Det vetenskapliga systemet Rättssystemet eller rättssystemen? Är rättsvetenskapen ett system? Analogislutet och rättens organiska sammanhang Rättsdogmatik - fakta och fiktion Avslutning Li tte ratur- och källförteckning i n n e h å l l s f ö r t e c k n i n g 14 115 122 124 130 135 138 146 150 155 161 168 170 176 182 187 188 194 201 206 213 219 226 230 235 242 248 256 263 287
rät t s vete nskape ns p r i nc i p
r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 17 nde r revolutionsåret 1848 publicerades en egenartad plädoyer för den rättsvetenskapliga forskningen. Redan artikelns titel - Rechtswissenschaft oderVolksbewußtsein? - avslöjade dess polemiska syfte; arbetet skulle framför allt uppfattas såsom en “Beleuchtung des Herrn Staatsanwalt von Kirchmann gehaltenen Vortrags: Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz als Wissenschaft.”1Visserligen antog artikelförfattaren, Friedrich Julius Stahl, att var och en redan av titeln måste dra slutsatsen att det var fråga om ett elaborerat skämt,“eine Paradoxie der Laune.”2 Också Julius von Kirchmann hade, enligt Stahl, varit medveten om denna risk och därför tillfogat, att föredraget utformats med både “Ernst und Wahrheit.”3 Trots den ur rättsvetenskapsmannen Stahls synvinkel löjeväckande titeln hade Kirchmanns argument vunnit stort gehör.Texten utgavs i tre upplagor 1847-48 och kom på detta sätt att spridas långt utanför den ursprungliga kretsen av åhörare i Berlins Juristische Gesellschaft. Kirchmanns åsikter Inledning U 1 Se Stinzing,Roderich von - Landsberg, Ernst, Geschichte derWissenschaft in Deutschland. Neuere Zeit, bd.viii, Geschichte der deutschen Rechtswissenschaft, avd.iii, halvband ii, s.737 och fn 2. 2 Stahl, Friedrich Julius, Rechtswissenschaft oderVolksbewußtsein? Eine Beleuchtung des von Herrn Staatsanwalt von Kirchmann gehaltenen Vortrag: DieWerthlosigkeit der Jurisprudenz alsWissenschaft, s.1. 3 A a ibidem. Jfr Kirchmann, Julius von, Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz als Wissenschaft, s. 7:“Das Thema meines heutigenVortrags kann leicht zu derVermutung Anlaß geben, daß es mir dabei nur um einen pikanten Satz zu tun gewesen sei, unbekümmert um die tiefere Wahrheit der Sache”.
i n l e d n i n g 18 blev enligt Landsberg “weit verbreitet.”4 Av Ernst Landsbergs beskrivning framgår det oerhörda i Kirchmanns framgångar:5 Detta angrepp på den akademiska juridiken var så mycket farligare, då dess upphovsman var en högt aktad jurist.Visserligen räknades Kirchmann främst till de praktiskt verksamma juristerna - han var, enligt Landsberg, främst “ein erfahrener juristischer Praktiker”7- men hans “persönlicher Bildung” och intresse för vetenskap gjorde det omöjligt att avfärda förkastelsedomen över rättsvetenskapen som ett uttryck för okunskap.8 Kirchmanns samhälleliga ställning och publikens frenetiska applåder drev Stahl att anta den utmaning som föredragets titel innebär.9 “Aber daß schon solche Sätze in Berlin, im Mittelpunkte der historischen Schule, zu Lebzeiten Savignys, von einem solchen Mann, vor einem Publikum vorgetragen werden konnten, das lauter gelehrte Juristen, darunter die höchsten Spitzen der praktischen und theoretischen Jurisprudenz des Landes umfaßte; - daß sie, wenigstens zunächst, unter der Wucht der Rede, mit der Unmittelbarkeit des Gefühls wirkend, bei einem solchen Publikum frenetischen Applaus fanden; - daß sie alsdann, gedruckt, von weiteren Kreisen gierig aufgenommen wurden; - kommt das nicht einer Bankrotterklärung der herrschenden wissenschaftlichen Richtung gleich?”6 4 Stinzing-Landsberg, a a, ibidem. 5 A a, s.740. 6 A a, ibidem. Man kan misstänka att det jubel som mötte Kirchmanns kritik av rättsvetenskapen i allmänhet och historiska skolan i synnerhet också hade politiska orsaker. Det förefaller också troligt att Kirchmanns kritik åtminstone delvis hade sin grund i ett politiskt ställningstagande. Denna aspekt av Kirchmanns och Stahls polemik faller emellertid utanför denna framställnings gränser.Angående Kirchmanns politiska hållning, se Stinzing-Landsberg, a a, s.737, fn.4-5, samt s.740: “Um eine Eingebung des Augenblickes, um eine Ausstrahlung der politischen Atmosphäre jener Tage mag es sich handeln, wenn Kirchmann natürliches und populäres Recht,Volksbewußtsein undWahrheit identifiziert und für Laiengerichtsbarkeit in weitgehendem Maße eintritt...”. 7 Stinzing-Landsberg, a a, s.738.Allmänna biografiska notiser, se a a, s.737, särskilt fn.1; juridisk karriär, a a, s.737f. 8 Se Stahl, a a, ibidem. Kirchmann författade en rad filosofiska arbeteten.Vid sidan av detta föfattarskap utgav, översatte och kommenterade han också betydande filosofiska verk i en egen skriftserie, Philosophische Bibliothek, se Stinzing-Landsberg, a a, ibidem. 9 Se Stintzing-Landsbergs uppskattande omdöme om Stahls försök att vederlägga Kirchmanns påståenden: Artikeln Rechtswissenschaft oder Volksbewußtsein? utgjorde “eine würdige und gründliche Nachweisung derVerkehrtheiten und der Übertreibungen”.
Stahl sammanfattade Kirchmanns åsikter i två huvudpunkter:“Die Jurisprudenz habe”, enligt Kirchmann, “keinen Werth in ihr selbst (alsWissenschaft), und habe keinenWerth für das Leben.”10 I sitt anförande påpekade Kirchmann inledningsvis, att föredragets tematik led av en viss dubbeltydighet. Påståendet, att jurisprudensen är värdelös, kan betyda,“daß die Jurisprudenz zwar eine Wissenschaft [sei], daß sie aber des Einflusses auf die Wirklichkeit und das Leben des Völker entbehre, wie ein solcher jeder Wissenschaft zukomme und gebühre.”11 Det är dock lika rimligt att anta, att föredragets titel ger uttryck för uppfattningen att jurisprudensen “keine Wissenschaft [ist] und .... nicht den wahren Begriff derselben [erreicht]”. Ur denna synvinkel är “die Jurisprudenz ... theoretisch als Wissenschaft wertlos.”12 Den förra tolkningen avser endast rättsvetenskapens inflytande på rättsbildningen, i den senare sätts i stället dess status som vetenskap i fråga. Denna ambivalens avskräckte emellertid inte Kirchmann. Han menade att föredragets titel, just i kraft av sin dubbeltydighet, gav uttryck för de två argumentationslinjer som ingick i hans bankruttförklaring av rättsvetenskapen.13 Rättsvetenskapen är nämligen, hävdade Kirchmann, värdelös ur såväl vetenskaplig som praktisk synvinkel. Med utgångspunkt i föredragets titel - särskilt tillägget “alsWissenschaft” är suggestivt - och disposition förefaller det enligt Stahl sannolikt, att Kirchmanns angrepp mot rättsvetenskapen i första hand riktades mot dess oförmåga att uppfylla kriterierna för vetenskaplig verksamhet. Kirchmann räknade i sitt föredrag upp en rad yttre tecken på rättsvetenskapsmännens vanmakt inför dessa krav. I motsats till andra kunskapsdiscipliner har jurisprudensen “seit Bacos Zeiten mindestens stationär geblieben”. Därigenom hade de akademiskt verksamma juristernas axiom och begrepp “seitdem nicht an schärferem Ausdruck r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 19 10 Stahl, a a, ibidem. 11 Kirchmann, a a, s.7. 12 A a, ibidem. Min markering. 13 A a, ibidem.
i n l e d n i n g 20 gewonnen.”14 Ett annat kännetecken på en ovetenskaplig kunskapsart var bristen på samstämmighet mellan företrädarna; Kirchmann konstaterade lakoniskt,att i jurisprudensen“der Kontroversen” med tiden “nicht weniger, sondern mehr geworden [sind].”15 Kirchmanns uppfattning, att jurisprudensen uppvisade tecken på ovetenskaplighet, innebar otvivelaktigt ett angrepp på den förhärskande rättsvetenskapen. Så långt utgjorde den dock ingen förkastelsedom över den rättsvetenskapliga verksamheten i sig. De ständigt uppblossande skolstriderna och bristen på påtagliga framsteg kan visserligen tolkas som tecken på den akademiska juridikens ovetenskaplighet, men argumenten bekräftar inte antagandet om rättsvetenskapens värdelöshet i allmänhet. För att verifiera ett sådant omdöme, måste betraktaren uppställa ett oomtvistligt vetenskapsbegrepp och med denna definition som måttstock sätta sig till doms över jurisprudensen. I sitt föredrag medgav Kirchmann att detta är det enda sättet att styrka föredragets tes, men han tillade samtidigt att ett sådant företag är förenat med så stora svårigheter att det måste betraktas som oförsvarligt slöseri med tid och kraft.Trots denna brasklapp förefaller Kirchmanns kritik av jurisprudensen snarare gälla rättsvetenskapen i stort än enskilda skolbildningar. De missförhållanden som han ansåg sig ha funnit i den samtida rättsvetenskapen hade nämligen sina rötter i dess historiska utveckling, och därmed kunde “die Schuld davon nicht die Personen, nicht die Bearbeiter der Wissenschaft treffen.”16 Kirchmanns resonemang utmynnade, med Stahls ord, i åsikten, att “/d/ie Werthlosigkeit der Jurisprudenz als Wissenschaft ... schon in ihrer Natur selbst gegeben [sei].”17 Orsaken till rättsvetenskapens teoretiska värdelöshet stod således att finna i rättsvetenskapens egen natur - inte i yttre omständigheter. För att ytterligare precisera denna hypotes tillade Kirchmann, att “/g/e14 A a, s.12. 15 A a, ibidem. Kirchmanns påpekade att också samtida rättsvetenskapsmän medgivit att Cujacius, Donellus och Hottomanns författarskap utgjorde en därefter aldrig uppnådd höjdpunkt i jurisprudensens historia. 16 A a, s.13. 17 Stahl, a a, s.1.
setzt also, die Jurisprudenz wäre wirklich hinter den anderen Wissenschaften zurückgeblieben, so kann der Grund nur in dem Gegenstand liegen.”18 I denna passus sätts ett likhetstecken mellan rättsvetenskapens natur och de egenskaper som är karakteristiska för dess föremål. Det måste antas, menade Kirchmann, att det finns en fördold, hämmande kraft i föremålet för det rättsvetenskapliga studiet som hindrar det mänskliga förnuftetet att uppnå vetenskaplig enhet och framsteg.19 En undersökning av rättsvetenskapens tillstånd måste sålunda ta sin början i en jämförelse av rättsvetenskapens kunskapsobjekt med föremål för andra discipliners verksamhet. De ting som givit upphov till vetenskaplig kunskap var naturligtvis av särskilt stort intresse.20 Ett sådant tillvägagångssätt har, enligt Kirchmanns uppfattning, flera fördelar, dels kan ett sådant jämförelseobjekt förse juristerna med bevis för tesen om jurisprudensens värdelöshet, dels ger jämförelsen åhöraren en möjlighet att spekulera över orsakerna till sakernas tillstånd.21 Kirchmanns definition av rättsvetenskapens natur ter sig förföriskt enkel: Rättsvetenskap sägs vara detsamma som kunskap om rätten. Jurisprudensens uppgift skiljer sig i princip inte från andra kunskapsdiscipliners syfte, nämligen att avbilda ett bestämt föremål: “/S/ie hat ihren Gegenstand zu verstehen, seine Gesetze zu finden, zu dem Ende die Begriffe zu schaffen, dieVerwandtschaft und den Zusammenhang der einzelnen Bildungen zu erkennen und endlich ihrWissenschaft in ein einfaches System zusammenzufassen.”22 Det faktum att andra vetenskaper uppvisar enhet och samstämmighet måste tas som intäkt för att de, i motsats till jurisprudensen, förmår framställa en korrekt bild av sitt föremål. Frågan är i så fall:Varför misslyckas också begåvande och flitiga jurister med den till synes enkla uppgiften att avbilda rätten? Svaret r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 21 18 Kirchmann, a a, s.13. 19 A a, ibidem. 20 A a, ibidem. 21 A a, ibidem. 22 A a, s.11.
är, enligt Kirchmanns mening, att praktiskt taget alla föremål kan avbildas vetenskapligt, utom just rätten. Jämförelsen mellan rätten och andra kunskapsföremål avslöjade visserligen inledningsvis endast likheter: Bortsett från dessa allmänna drag skiljer sig emellertid rätten från andra vetenskapsobjekt på flera punkter.Den viktigaste skillnaden framgår omedelbart; avgörande för frågeställningen var “/d/ie Veränderlichkeit des natürlichen Rechts als Gegenstandes der Jurisprudenz”24. Rättens föränderlighet har inte i alla sammanhang och i alla tider uppfattats som en nackdel. Denna egenskap i rätten hade tidigare uppfattats som“die fortschreitende Entwicklung der einzelnen Institutionen des Rechts.”25 Oavsett om den naturliga rättens rörlighet ska betraktas som ett bristfenomen eller en styrka, så är den dock ett obestridligt faktum.26 Frågan är bara, hur denna egenskap hos föremålet för den juridiska kunskapen förhåller sig till kravet på vetenskaplighet. Kirchmanns svar på detta spörsmål var kategoriskt:“/D/ieWirkung muß eine höchst nachteilige sein.”27 Vetenskapliga framsteg består nämligen av mödosamma och tidsödande korrigeringar av tidigare generationers missuppfattningar. I alla kunskapsarter utom jurisprudensen är trögheten i den mänskliga kunskapsprocessen oproblematisk, ty de föremål som ska avbildas är principiellt oföränderliga:“Sonne, i n l e d n i n g 22 23 Kirchmann, a a, s.9. Jfr. Stahl, a a, s.1: “Der Gegenstand der Jurisprudenz nämlich sei das ‘natürliche Recht, oder das Recht wie es imVolke lebt’”. 24 Kirchmann, a a, s.13f. 25 A a, s.14:“Man pflegt diesen Fortschritt gewöhnlich als einenVorzug geltend zu machen, ja man hat sogar diese Bewegung an sich ohne Rücksicht auf Inhalt und Richtung zumWesen erhoben”. 26 Se a a, ibidem: “...genug, der Fortschritt ist; sei er nun einVorzug oder Mangel”. 27 A a, ibidem. “Die Jurisprudenz hat es wie jede andereWissenschaft mit einem Gegenstande zu tun, der selbstständig, frei und unabhängig in sich besteht, unbekümmert, ob die Wissenschaft existiert, ob sie ihn versteht oder nicht. Dieser Gegenstand ist das Recht, wie es imVolke lebt und von jedem Einzelnen in seinem Kreise verwirklicht wird; man könnte es das natürliche Recht nennen.”23
Mond und Sterne scheinen heute wie vor Jahrtausenden; die Rose blüht heute noch so wie im Paradies.”28 Endast rättsvetenskapens föremål förefaller sakna en sådan inneboende stabibilitet: Därmed blir rättsvetenskapens uppgift, att ge en exakt bild av rätten i form av precisa och statiska axiom, otacksam. Under den tid det tar att framställa och korrigera denna bild “[ist] das Recht aber ... ein anderes geworden.”30 Rättens snabba och oavlåtliga utveckling gör det omöjligt för rättsvetenskapen att uppfylla sitt syfte, ty “/h/at diese endlich nach langjährigen Bemühungen den wahren Begriff, das Gesetz einer ihrer Bildung gefunden, so ist inzwischen der Gegenstand schon ein anderer geworden; dieWissenschaft kommt bei der fortschreitenden Entwicklung immer zu spät, niemals kann sie die Gegenwart erreichen.”31 De fördolda och hämmande krafter som hindrade jurisprudensen att slå in på vetenskaplighetens säkra väg låg således, enligt Kirchmann, i rättens föränderliga innehåll. En kunskapsart som på detta sätt linkar efter sitt framrusande objekt32 tvingas snart överge sitt egentliga föremål. Så också jurisprudensen. Rättsvetenskapen måste, för att åtminstone ge sken av vetenskaplighet, sky den naturliga rättens inneboende föränderlighet och i stället vända sig till ett mindre motspänstigt stoff. Denna drift att överge sitt egentliga föremål försåg Kirchmann med ytterligare argument mot jurisprudensen. Rättsvetenskapsmannen tvingas, för att upprätthålla illusionen av vetenskaplighet, överge den levande - naturliga - rätten för det förgångna. Kirchmann konstaterade följdenligt, att endast dött, orörligt och r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 23 “Wenn also die Gesetze ihrer Natur und Kräfte auch erst nach langen Bemühungen entdeckt wurden, so sind sie doch für die Gegenwart noch so wahr wie für dieVorzeit und bleiben wahr für alle Zukunft.Anders in der Rechtswissenschaft.”29 28 A a, ibidem. 29 A a, s.15. 30 A a, s14. 31 A a, s.15. 32 Se Stinzing-Landsberg, a a, s.741:“Es handelt sich da um denVorwurf, daß die Rechtswissenschaft dem Rechte der Gegenwart immer und unvermeidlich nachhinke”.
obsolet juridiskt material kan vara föremål för vetenskaplig behandling. Den grekiska staten “wurde erst begriffen, als er bereits untergegangen war”, “/d/ieWissenschaft von den strengen Instituten des römischen Rechts war erst da vollendet, als das Jus gentium sie bereits verdrängt hatte” och “der Geist und das Vortreffliche der deutschen Reichsverfassung wurde erst da erkannt, als Napoleon die letzen Spuren davon vertilgt hatte.”33 Då den naturliga rätten - das Recht, wie es imVolke lebt”34 - inte uppfyller de kunskapsteoretiska kraven på ett “vetenskapligt” föremål, övergick rättsvetenskapen till att framställa ett stoff som inte längre ingick i rättens utveckling. De akademiskt verksamma juristernas bundenhet till gamla former och begrepp är således karakteristisk; “/i/n jedem Falle ist die Rechtswissenschaft durch die Beweglichkeit ihres Gegenstandes mit einem ungeheueren Ballast, dem Studium der Vergangenheit, beladen.”35 Medan rättsvetenskapsmännen sysselsatte sig med att ordna och klassificera rättsregler och rättsatser som endast har ett gemensamt drag, nämligen att de saknar relevans för den i folket levande - föränderliga - rätten, överlämnades studiet av den naturliga rätten till de illa sedda praktikerna: “Diese, aus der Eigentümlichkeit ihres Gegenstandes für die Wissenschaft hervorgehende Gefahr, hat dieWissenschaft schon öfter verleitet, über das vergangene Recht das der Gegenwart völlig zu vergessen, stolz das gegenwärtige Recht dem verachteten Handwerk der Praktiker zu überlassen.”36 Kirchmann förefaller visserligen anse att den vetenskapliga framställningen, som ju endast kan avse “dött” stoff, kan spela en viss roll för juristrättens utveckling. Kunskapen om i n l e d n i n g 24 33 Kirchmann, a a, s.15. Jfr Stinzing-Landsberg, a a, s.741: “/D/ie Rechtswissenschaft aber komme zu einer wahrhaften Beherrschung des Rechtsstoffes ihrer erst dann,wenn er tot sei, ja erst deshalb weil es tot sei”. 34 Kirchmann, a a, s.9. 35 A a, s.17f. 36 Stinzing-Landsberg, a a, s.741. I detta sammanhang återfinns i Kirchmanns föredrag en av de få hänvisningarna till en bestämd rättsvetenskaplig skolbildning, nämligen den historiska skolan: “Die geschichtliche Schule liefert hierfür der Belege genug; kaum daß die Koryphäen derselben einen mittlerenWeg haben einhalten können”, Kirchmann, a a, s.17.
det förgångna skulle på ett eller annat sätt bidra till förståelsen och utvecklingen av den gällande rätten. Samtidigt har denna propodeutik sina begränsningar: Det är uppenbart att Kirchmann var medveten om konsekvenserna av detta resonemang; för att garantera den juridiska doktrinens rättskällestatus skulle rättsvetenskapens företrädare i praktiken vara tvungna att överskrida vetenskapens gränser.Valet stod, med andra ord, mellan improduktiv vetenskaplighet och kreativ juridik utan vetenskapliga ambitioner: Rättsvetenskapens bidrag till “/j/ene vielgerühmte Fortbildung des Rechts durch die Juristen, von der man jetzt in allen Kompendien lesen kann” omfattade, enligt Kirchmanns mening, endast “das Spielwerk des kleineren Details”. Att däremot “/d/as Fundament zu legen, den neuen Bau kräftig in die Höhe zu führen, das können die Juristen nicht”. I stället för att bidra till rättens utveckling har juristerna utvecklat ett parasiterande förhållande till rätten, ty “wenn der Bau fertig ist, wenn die Säulen ihn tragen, dann kommen sie wie die Raben zuTausenden und nisten in allen Winkeln und messen die Grenzen und Dimensionen bis auf Zoll und Linie und übermalen und überschnörkeln r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 25 “Die Gegenwart ist allein berechtigt. DieVergangenheit ist tot; sie hat nur Wert, wenn sie das Mittel ist, die Gegenwart zu verstehen und zu beherrschen. Fordert die Natur eines Gegenstandes diesen Umweg, diese trübe Brille, so muß die Wissenschaft sich wohl fügen, aber ein Glück ist es für sie nicht.”37 “Man wende gegen dieseAngriffe nicht ein, daß dergleichen Dinge nicht zur Rechtswissenschaft, sondern zur Politik und Kunst der Gesetzgebung gehörten. Dies eben ist das klägliche der Jurisprudenz, daß sie die Politik von sich aussondert, daß sie damit sich selbst für unfähig erklärt, den Stoff, den Gang der neuen Bildung zu beherrschen oder auch nur zu leiten, während alle anderenWissenschaften dies als ihren wesentlichen Teil, als ihre höchste Aufgabe betrachten.”38 37 Kirchmann, a a, s. 17f. 38 A, s. 45.
den edlen Bau, daß Fürst undVolk kaum noch ihrer TatenWerk darin erkennen.”39 Rättsvetenskapsmännens oförmåga att behärska den naturliga rättens föränderliga och oenhetliga innehåll förefaller utgöra en reflex av den vetenskapliga argumentationens begränsade räckvidd. Enligt Kirchmann står objektets rörlighet och särprägel i motsats till den vetenskapliga strävan mot enhet i kunskapen.Av denna principiella motsatsställning drog Kirchmann slutsatsen, att rättsvetenskapsmännen - så länge de försöker upprätthålla skenet av vetenskaplighet - är fångna i det disparata och avdöda juridiska material som kan kallas rättshistoria. Inspärrade i sina studiekammare sysselsätter de sig följaktligen med att klassificera och systematisera sådana obsoleta och abstrakta rättsgrundsatser som inte längre förmår göra motstånd mot bearbetning. Intresset för det “döda” i rätten hindrar rättsvetenskapsmännen att se bortom det vetenskapligt korrekta till den sanna, naturliga och folkliga rätten. I bästa fall innebär detta, att de akademiskt verksamma juristerna helt enkelt ignorerar rättens utveckling. I allmänhet övergår denna likgilighet med tiden till fientlighet. På denna grund uppkommer rättsvetenskapens paradox:“/S/ie will den Gegenstand nur begreifen und sie zerdrückt ihn.”40 Jurisprudensens värdelöshet i rättslivet grundar sig således ytterst på den inneboende motsättningen mellan vetenskapens krav på enhet och rättens inneboende mångfald. Svaret på frågan, huruvida “dieWerthlosigkeit der Jurisprudenz” gäller rättsvetenskaplig verksamhet i allmänhet eller endast enskilda skolbildningar, skulle därmed vara givet. De samtida rättsvetenskapsmännens främlingsskap inför rättens föränderlighet och särprägel är, enligt Kirchmann, bara ett tecken på rättsvetenskapens principiella värdelöshet. Rättsvetenskapsmännen har inte valt att inta en likgiltig eller fientlig hållning till den naturliga rätten; deras förhållningssätt dikteras i stället av förväntningarna på en vetenskaplig i n l e d n i n g 26 39 A a, ibidem. 40 Kirchmann, a a, s.34.
utsaga. Trots denna allmänna förkastelsedom beklagade Kirchmann juristernas passivitet. Om rättsvetenskapsmännen vänder den levande rätten ryggen, ersätts den vetenskaplig ovälden i rättsbildningen av dess motsats:“Da versage einfach die Rechtswissenschaft vollständig, klammere sich an das Alte, weigere sich, Neues vorzubereiten und zu schaffen, überlasse die Zügel der Entwicklung den Händen der Parteien und der Leidenschaft der Interessen.”41 r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 27 41 Stinzing-Landsberg, a a, s.742.
ruk tan f ö r kunskapens oändliga och till synes obetvingliga mångfald utgör ett centralt tema i det mänskliga tänkandets historia. Alla kunskapsdiscipliner utan undantag har från tid till annan konfronterats med svårigheten att handskas med det mänskliga vetandets omfång och tillväxt. Ett av de mest uttrycksfulla försöken att åskådliggöra denna skräck inför kunskapens variationer återfinns i FriedrichWilhelm Joseph von Schellings föreläsningar om det akademiska studiets metod: Kunskapsmassan utgör, enligt Schelling, en vidsträckt ocean, vars yta döljer blindskär och strömmar för den resande. Lika litet som en obefaren sjöman säkert kan navigera sitt skepp i okända vatten, kan den yngling som för första gången inträder på vetenskapens vida fält orientera sig i den förvirrande massan av kunskap. Denna beskrivning av de faror som döljer sig i kunskapens variationer klargör också att detta är ett problem som inte nödvändigtvis undanröjs av tidens gång; tvärtom förefaller kunskapens r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 29 Sökandet efter rättsvetenskapens princip F “Der Jüngling, wenn er mit dem Beginn der akademischen Laufbahn zuerst in dieWelt derWissenschaften eintritt, kann, je mehr er selbst Sinn undTrieb für das Ganze hat, desto weniger einen andern Eindruck davon erhalten, als den eines Chaos, in dem er noch nichts unterscheidet, oder eines weiten Ozeans, auf den er sich ohne Compaß und Leitstern versetzt sieht.”42 42 Schelling, FriedrichWilhelm Joseph von,Vorlesungen über die Methode des akademischen Studiums, s.211. de l i
tillväxt snarare förvärra läget. I sitt arbete, Die Philosophie des Rechts nach geschichtlicher Ansicht, gav Friedrich Julius Stahl följande beskrivning av kunskapens tillväxt: Det som kunde förefalla som en självklarhet - att sökandet efter ny kunskap befordrar en disciplins utveckling till vetenskap - modifieras i detta citat på ett oväntat sätt. Stahl beskriver den vetenskapliga verksamheten närmast i termer av ett slagfält. På denna arena utspelas häftiga akademiska strider, i vilka fientliga skolor bekämpar varandra med alla de medel som står dem till buds. Kampens utgång avgörs allt som oftast av publikens bifalls- eller missnöjesyttringar, och en vetenskaplig skolbildning ersätts strax av en annan. Ur detta kaos uppstår en gigantisk kunskapsmassa som hotar de vetenskapliga framstegen. Publikens reaktioner är nyckfulla, och universitetsstriderna avgörs efter snabbt skiftande hänsyn. I det på detta sätt traderade “Erbschaft” av mänskligt vetande samlas därför alltfler motsägelsefulla och dunkla påståenden.44 Slutligen kan denna kunskapstradition komma att utgöra den främsta källan till nya och oförsonliga tvister i den akademiska världen. Stahl hävdade till och med, att det arv av kunskap som varje ny generation av vetenskapsmän tvingas överta snarare d e l 1 30 “Überall abweichende, entgegengesetzte Bestrebungen, zahllose Parthayen, die, losgerissen von einander, jede ihren eigenenWeg verfolgt, bey den Genossen leicht beglaubigt, von den andern nicht beachtet, ja nicht verstanden. Eine untergehende Bildung hat die letzten Fäden ihres Daseyns mit der neu heranbrechenden verwebt, und wie die feindlichen Kräfte einander durchdringen, so entstehen die mannigfachen verworrenen Ansichten, die sich unter uns durchkreuzen.”43 43 Stahl, Friedrich Julius, Die Philosophie des Rechts nach geschichtlicher Ansicht, bd i, s.xf. 44 Se Savigny, Friedrich Carl von, System des heutigen römischen Rechts, bd.i, s.ix, jfr. s.xi: “Wenn uns aber die durch viele Geschlechter fortgesetzte Ausbildung unsrer Wissenschaft einen reichen Gewinn darbietet, so entspringen uns ebendaher auch eigenthümliche große Gefahren. In der Masse von Begriffen, Regeln und Kunstausdrücken, die wir von unsrenVorgängern empfangen, wird unfehlbar der gewonnenenWahrheit ein starker Zusatz von Irrthum beygemischt seyn, der mit der traditionellen Macht eines alten Besitzstandes auf uns einwirkt und leicht die Herrschaft über uns gewinnen kann”. Jfr. dens. Vom Beruf unserer Zeit für Gesetzgebung und Rechtswissenschaft, s.6.
förhindrar än underlättar de olika kunskapsdisciplinernas utveckling mot vetenskaplighet.Den otyglade mångfalden gör det nämligen hart när omöjligt “die Gemeinschaft des Wissens wieder zu erringen.”45 Också de som verkligen på allvar söker kunskap utifrån vetenskaplighetens egna fordringar46 kan därför komma att misslyckats, enbart “weil der Reichthum der Beziehungen und die immer anschwellende Masse ungenauer oder irriger Begriffe sie überwältigen.”47 Denna passus ger läsaren en aning om orsaken till att kunskapens tillväxt kan leda till vetenskaplig stagnation och meningslösa skolstrider. Det är, enligt Stahl, inte endast förekomsten av motsägelser eller direkta felslut i den traderade kunskapen som kan hota vetenskapens utveckling. Redan materialets mångfald hotar att förlama den vetenskapliga verksamheten.48 Samtidigt är det uppenbarligen inte kunskapsmassan i sig som orsakar vetenskapens stagnation.Ytterst beror denna situation på det mänskliga intellektets oförmåga att direkt - utan föregående bearbetning - behärska den sinnliga mångfalden.49 Till vetenskapens grundförutsättningar hör således insikten, att mänskligt vetande aldrig kan uppfylla kravet på empirisk fullständighet. Allt tänkande utgör i stället resultatet av ett mer eller mindre medvetet urval. Med utgångspunkt i människans begränsade kunskapsförmåga måste det kunskapsteoretiska intresset länkas i en annan riktning. Om all kunskap har sin grund i ett urval av sinnesintryck och förnimmelser, förefaller det rimligt att i första hand intressera sig r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 31 45 Stahl,a a, bd.i, s.x. 46 Se Sandström, Marie, Die Herrschaft der Rechtswissenschaft, passim. angående den närmare innebörden av denna argumentationsgrund. 47 Stahl, a a, bd.i, s.xiv. 48 Jfr. Savigny, se Sandström, a a, särskilt s.110. 49 Se Nordling, ErnstViktor, Den juridiska encyklopedin, 3 §:“Den menskliga ofullkomliga vetenskapen”. Endast ett “ofullkomligt förnimmande” är möjligt för människan “och derför är hennes vetenskap ofullkomlig”. 50 Se Stahl, a a, bd. i, s.186:“Es bleibt nur dieWahl zwischen logischem Despotismus und individueller Willkühr”. från logisk despoti till individuellt godtycke50
för de kriterier som styr detta nödvändig urval. Enligt Immanuel Kant avspeglar sig just människans förmåga eller oförmåga att hantera mångfalden i valet av selektionsgrund.Då vetenskapsmännen inte längre behärskar sitt eget material, förmår de inte längre att slita inbördes tvister på objektiva grunder. Detta tillstånd kallade Kant “gesetzwidrige” akademiska strider. En lagstridig skolstrid karaktäriseras av att “die Art, wie er geführt wird, nicht in objektiven Gründen, die auf dieVernunft des Gegners gerichtet sind, sondern in subjektiven, sein Urteil durch Neigung bestimmenden Bewegursachen besteht.”51 De akademiska skolstriderna förs i detta fall inte för att framtvinga vetenskapliga framsteg, utan i stället “wird der Streit ... um den Einfluß aufsVolk geführt, und diesen Einfluß können sie nur bekommen, sofern jede derselben das Volk glauben machen kann, daß sie das Heil desselben am besten zu befördern verstehe, dabei aber doch in der Art, wie sie dieses auszurichten gedenken, einander gerade entgegengesetzt sind.”52 Detta för den vetenskapliga verksamheten såväl obekväma som onaturliga publikfrieri utgör således ett symptom på vetenskapsmännens handfallenhet inför mångfaldens problematik. Den lagstridiga kampen mellan olika akademiska skolbildningar måste således betraktas som ett bristfenomen som endast kan botas genom att de subjektiva - för den akademiska världen yttre - ändamålen ersätts av en inre selektionsgrund. Om oförmågan att hantera kunskapsarvet resulterar i lagstridiga skolstrider, så är i stället den lagenliga skolstridens konkurrens mellan olika vetenskapliga skolor en garant för disciplinernas utveckling mot vetenskaplighet. Den lagenliga striden har nämligen - i motsats till den lagstridiga - till uppgift att ständigt återställa den “Gemeinschaftlichkeit des Wissens” som utgör det främsta kriteriet på vetenskaplighet. Detta kan dock, enligt Kants mening, endast ske i form av en dom: d e l 1 32 “Dieser Streit kann und soll nicht durch friedliche Übereinkunft (amica51 Kant, Immanuel, Der Streit der Fakultäten, s.339f. 52 A a, s.340.
Den bild av den vetenskapliga utvecklingen som Kant skisserade i Der Streit der Fakultäten förefaller bekräfta Savignys och Stahls antagande, att vetenskapens framsteg är avhängiga huruvida dess företrädare förmår behärska sitt material eller inte. Uppgiften, att skapa den enhet i kunskapen som förvandlar de lagstridiga skolstriderna till lagenliga, tillfaller filosoferna, ty “/a/lle Philosophie nämlich hat nur die Absicht ... die Einheit in der Masse verschiedenartiger Dinge zu erkennen.”54 Skulle filosoferna lyckas identifiera en sådan yttersta grund för kunskapen, då har de också uppställt den rättsliga grunden för den dom som sätter punkt för den lagenliga akademiska striden och därmed garanterar den veteskapliga samstämmigheten.Vetenskapens existens förutsätter således, enligt Stahl, ytterst ett antagande om vetandets grundläggande enhet: Övertygelsen, att det finns en enhet eller ordning bakom kunskapens till synes oändliga variationer, utgör en grundläggande förutsättning för försöken att genom vetenskaplig bearbetning behärska mångfalden. Det förefaller som om detta antagande utgör kunskapsteorins främsta och oundvikliga postulat, ty utan någon slags objektiv enhet förefaller det inte finnas något sätt att rädda det mänskliga tänkandet från att gå under i massan av sina egna slutsatser. Ur denna synvinkel skulle det till och med vara möjligt att uppfatta vetenskapsmännens fruktan för den otyglade mångfalden såsom något nödvändigt och positivt. Kunskapens naturliga variationer utgör i sådant fall den främsta drivkraften bakom människans sökande efter ett sätt att behärska sitt kunskapsarv. r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 33 “Wo aber einWissen ist, da muß auch irgend eine Einheit, ein Zusammenhang in ihm seyn, und ausfindig gemacht werden können, da muß es also auch eine Wissenschaft, in was immer für einer Art geben.”55 53 A a, s.343. 54 Stahl, a a, bd.i, s.51. 55 A a, bd.i, s.1. bilis compositio) beigelegt werden, sondern bedarf (als Prozeß) einer Sentenz, d.i. des rechtskräftigen Spruchs eines Richters ...”53
Stahl tycks mena, att strävan att skapa enhet i kunskapen är gemensam för människor i alla tider och på alla platser. Detta intresse återfinner den tänkande människan i sitt innersta, i sitt eget “Wesen, das er nicht aufzugeben vermag.”56 Sökandet efter en selektionsgrund som kan garantera rättsvetenskapens vetenskapliga framsteg, måste således ta sin början i filosofins historiska utveckling.Ty även om driften att söka efter kunskapens grund och enhet förefaller vara konstant, så har i stället hypoteserna om denna enhets karaktär ständigt växlat: Stahls iakttagelse att historien frambringat ett stort antal olika antaganden om grunden för kunskapens enhet ledde honom till slutsatsen, att de olika vetenskapsbegreppen i princip inte är jämförbara. Alla försök att definiera kunskapens enhet och grund skulle därmed vara kunskapsteoretiskt likvärdiga. Det skulle följaktligen vara närmast oundvikligt, att den domare som Kant utsett att bilägga den lagenliga striden - filosofen - skulle tvingas att välja mellan dessa hypoteser på helt godtyckliga grunder. Ett sådant tillvägagångsätt skulle naturligtvis inte uppfylla Kants krav på en “rechtskräftigen Spruchs eines Richters”. Endast en sista desperat utväg skulle i detta läge återstå för den vetenskaplige domaren, nämligen att förklara rättssaken non liquet och överlämna avgörandet till en annan instans.58 Slutsatsen av detta resonemang förefaller vara att kunskapstillväxt nödvändigtvis måste ske i den form som Kant betecknade d e l 1 34 “Durch die Grundannahme aber wird immer die wissenschaftliche Methode bestimmt, die Art anzunehmen, zu schließen, zu beweisen, somit das ganze System. Die Systeme haben daher gewechselt, so wie der Fortgang der Geschichte eine verschiedene Beschaffenheit des menschlichen Geistes und verschiedene Motive desselben hervorbrachte.”57 56 A a, bd.i, s.5. 57 A a, bd.i, s.5f. 58 A a, bd.i, s.4f. kunskapens enhet
“gesetzwidrige”skolstrider. Det är emellertid, enligt Kant, inte nödvändigt att alla parter erkänner existensen av en över alla olika synvinklar och antaganden stående högsta regel, för att en lagstridig akademisk tvist ska övergå i en lagenlig strid. Kants framställning av den så kallade fakultetsstriden utesluter visserligen möjligheten, att avsluta den lagvidriga striden mellan olika skolor och fakulteter genom en allmän överenskommelse.En sådan amicabilis compositio skulle nämligen innebära att vetenskapsmännen tilläts förfoga över vetenskapens grund. Konsensus mellan de stridande kan aldrig ersätta den lagenliga stridens domslut. Dessutom är konsensus en osannolik lösning på problemet med de akademiska striderna, ty meningsskiljaktigheterna mellan de stridande parterna är vanligen alltför stora. Grunden för den filosofiska fakultetens domsmakt måste sålunda sökas på annat håll. Inte heller Stahl accepterade att de lagstridiga skolstriderna skulle vara oundvikliga. Den insikt i filosofins relativa sanningshalt - dess tids- och rumsliga bundenhet - som kommer till uttryck i ovanstående citat måste följaktligen balanseras av ett annat perspektiv på filosofins historia. Av denna anledning ägnade Stahl också hela det första bandet av Die Philosophie des Rechts nach geschichtlicher Ansicht åt en genetisk framställning av såväl den allmänfilosofiska som den rättsfilosofiska kunskapen.59 Begreppet genetisk innebär härvidlag ett medvetet perspektivval i beskrivningen av filosofins historia. Genom detta framställningssätt framhävs draget av kontinuitet i historien just på bekostnad av insikten i de skilda lärornas egenart.60 Målet för den genetiska undersökningen är således snarare att blottlägga drivkraften bakom förändringarna än att beskriva de enskilda läror som är produkter r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 35 i sakens natur 59 Se särskilt a a, bd.i, s.xiv. 60 Jfr. Savigny,Vom Beruf, s.106f.
av denna strävan:61 “Die Philosophie der neueren Zeit soll hier als eine große geistige Entwicklung erscheinen, in der jeder Schritt durch die vorhergehenden motivirt ist, jeder Gedanke im Mittelpunkte durch alle Sphären dringt, und wie bey organischen Erzeugnissen erst die Frucht aufklärt, wohin es im Keime abgesehen war.”62 Strahl menade dessutom att denna framställningsteknik utgör en garant för framställningens riktighet, ty Sedd ur ett dylikt genetiskt perspektiv ter sig den klassiska grekiska filosofin inte enbart såsom det kronologiskt första i kunskapsteorins utveckling. Antagandet att kunskapens grund återfinns i dess objekt utgör dessutom kunskapsteorins mest naturliga - ja, nästan självklara - utgångspunkt. De grekiska filosoferna, Stahl hänvisade framför allt till Platon och Aristotoles, formulerade ett kriterium på enhetlig och därmed vetenskapligt säker kunskap som förefaller stödja sig på en allmän iakttagelse av mänskligt beteende. Människans sökande efter kunskap tar sig i allmänhet uttryck i ett behov av att utforska en utanför medvetandet liggande objektiv verklighet. Från denna insikt är steget inte långt till Platons och Aristotoles antagande om kunskapens ontologiska grund, nämligen att kunskapsobjektet är det primära, till vilket sedan kunskapen sluter sig.Total överenstämmelse mellan utsaga och de relevanta egenskaperna hos objektet är därför det enda kriteriet på sann kunskap: d e l 1 36 “schon bey dem Beginne einer Richtung [wird] im voraus denVerlauf und das Ende angedeutet, und hinwieder die spätern Epochen an den Bestrebungen des Anfangs beleuchtet.Daß so die innernTriebfedern des Fortgangs sich aufhellen, die Annahmen und Systeme naturgemäß in einander greifen, ist die Gewähr, welche ich für die Richtigkeit der Darstellung suchte.”63 61 Se Stahl, a a, bd.i, s.7: “Es kann daher nicht um dieVollständigkeit der Schriftsteller und ihrer Meinungen zu thun seyn, sondern nur um dieVollständigkeit der wissenschaftlichenWege, und es fragt sich bei jedem Systeme nicht sowohl, welche Einrichtungen es für gerecht erkläre, als was ihm das Gerechte sei, und woher es die Kenntniß desselben schöpfe”. 62 A a, bd.i, s. xiv. 63 A a, bd.i, s. xivf.
Den närhet till den objektiva världen som, enligt Stahls uppfattning, är karakteristisk för den klassiska grekiska filosofin är emellertid inte oproblematisk. Även om kravet på överenstämmelse mellan kunskapens innehåll och tingens egenskaper förefaller självklart, så garanterar detta antagande på intet sätt vetandets enhet.Objektsvärlden uppvisar snarare en än större mångfald och variation än kunskapen. Man skulle till och med kunna ställa sig frågan, om inte just kunskapens föremål ger upphov till den besvärande oenhetligheten i mänskligt vetande: Redan beskrivningen av den överenstämmelse som utmärker en vetenskaplig kunskapsutsaga undanröjer emellertid detta tvivel. Forskningen har nämligen inte till uppgift att framställa det objektiva sammanhang som karakteriseras av förändring och variation. I stället för de enskilda föremålens särart och utveckling satte de grekiska filosoferna tingets allmänna egenskaper - “das Ding an sich” - i centrum för den vetenskapliga betraktelsen. Bakom den objektiva världens yta sökte de efter tingens sammanhang och orsak, snarare än efter uttryck och följder. Först genom en sådan kunskapsteoretisk rockad skulle de grekiska filosofernas antagande om kunskapens enhet kunna utgöra grunden för ett bindande domslut i en lagenlig akademisk strid. Det karakteristiska för denna tankegång - att kunskapens enhet förutsätter att filosofen vänder sig från den existerande världen till dess bakomliggande orsak, dess ratio - är just det tydliga missnöjet r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 37 “Sie zieht den ganzen Reichthum der Schöpfung in sich herein, sie ergreift das Werden und das Wachsen, das Wandeln undVergehen in der ganzen Mannigfaltigkeit und Bewegtheit, wie sie das Leben selbst darstellt.”65 64 Se a a, bd.i, s.46. 65 A a, bd.i, ibidem. “Sein Denken bewegt sich stets in dem großen Gegenstande derWelt, die ihn umfängt, und die er in unbefangener Beschauung in sich aufnimmt. Den Zusammenhang in den Dingen selbst, den Verstand, der sich in ihnen ausprägt, verfolgt die Forschung.”64
d e l 1 38 med det faktiskt existerande; Stahl menade, att denna filosofiska misantropi är särskilt tydlig hos Platon:66 Den kunskapsteoretiska utgångspunkten, att objektsvärlden dikterar kunskapens sanna innehåll68, ledde filosoferna till att uppställa ytterligare krav på denna kunskapsgrund. För att uppfylla behovet av enhet i det mänskliga vetandet tvingades de överge den fysiska världen och i stället vända sig till dess bakomliggande ändamål. Därmed introducerades det som Friedrich Kaulbach träffande betecknat som väsensmetafysik i kunskapsteorins historia: Vetenskaplig kunskap avsåg inte längre föremålens fysiska egenskaper.69 Det kunskapsteoretiska intresset riktades i stället i första hand mot tingens väsen och de attribut som nödvändigtvis följer ur denna enhet. Detta var nödvändigt, ty endast överensstämmelsen mellan föremålets väsensegenskaper och kunskapens innehåll kunde utgöra den selektionsgrund som bilägger de lagstridiga striderna och därmed garanterar vetenskapliga framsteg. 66 Se a a, bd.i, s.14: “An Platon ist die Unbefriedigung jedes großen Gemüthes durch die irdischen Dinge offenbar”. 67 A a, bd.i, s.46. 68 Underrubriken till framställningen av den platonska filosofin lyder: “Die Ideen und ihre Erkenntniß”, se a a, bd.i, s. 8. 69 Tingens existens. “Von dieser Welt, welche sie außer der Vernunft des Betrachters anerkennt, muß sie denn auch zu einem Prinzipe derselben, welches außer seinerVernunft besteht, zu einem objektiven Prinzipe gelangen,Wasser, Feuer, dem Naturzweck, der Idee. Sie gesteht diesem eine eigenthümliche Beschaffenheit undWirkungskraft zu, so wie sie es für nöthig hält, um dieWelt zu erklären, nicht so, wie das Denken ohne Betrachtung der Welt blos nach seinem eigenen Wesen statt nach dem ihrigen es fordert.”67
r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 39 Sökandet efter en princip eller idé bakom de faktiska fysiska tingen motsvarades på rättens område av jakten på en rättsvetenskaplig enhet - “Ethos”70 - i rättens mångfald. Den vetenskapliga selektionsgrund som en gång för alla skulle göra slut på de sönderslitande och kaotiska skolstriderna inom den juridiska fakulteten utgjordes av kunskapen om specifikt juridiska föremål.Med hjälp av denna kunskap skulle rättsvetenskapsmännens domvärjo över de lagenliga skolstriderna på rättens område grundläggas. Endast genom insikten i rättens föremål, res, är rättsvetenskapsmännen, enligt detta antagande, i stånd att behärska sitt material. Ett slående exempel på väsensmetafysikens tillämpning i juridiken erbjuder försöken att formulera en vetenskaplig bestämning av försträckningsinstitutet.År 1867publicerade Ernst Viktor Nordling, vid denna tidpunkt professor i juridisk encyklopedi, rättshistoria och romersk rätt vid Uppsala universitets juridiska fakultet, ett arbete med titeln Om res fungibiles och dermed sammahängande ämnen. Syftet med framställningen var uppenbarligen helt dogmatiskt, men i samklang med tidens rättsvetenskapliga fordringar inledde Nordling sin uppsats med en genetisk framställning av försträckningens historia i lagstiftning och rättsvetenskap. Som utgångsspunkt valde Nordling en välkänd passus ur Sententiæ Pauli: för sträckningsföremålet “Vi gifva i försträckning, då (h.e. försträckning characteriseras deraf, att) vi icke skola erhålla tillbaka specielt samma saker, som blifvit gifna, utan andra saker af samma slag. I annat fall skulle rättshandlingen vara lån eller depositum. Icke heller vore hon försträckning, om saker af annat slag skola gifvas tillbaka, såsom om vin skall fås i stället för hvete. Försträckning beror till sin tillvaro på (befintligheten af) sådana saker, som bestämmas efter vigt, antal eller mått.Ty endast genom att gifva gods af denna beskaffenhet, att det vid återbetalningen, om denna sker i saker af samma slag, gör den tjenst, som eljest blott genom återgifvandet af samma species erhålles, kunna vi åstadkomma det rättsförhållande, som 70 Se a a, bd.i, s.35ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=