objekten att ställas till rättssubjektens fria förfogande.246 Genom konsensualprincipen subjektiverades avtalsrätten i allmänhet och försträckningsläran i synnerhet. Det emanciperade rättssubjektet uppställdes som den gemensamma nämnaren för alla rättshandlingar. Också i ett annat avseende står denna nyhet i försträckningsläran i direkt motsats till den naturrättsliga läran om de fungibla tingen. Även om utgångspunkten för omtolkningen av försträckningsläran - postulatet om det fria rättssubjektet - till formen liknade den väsensmetafysiska försträckningslärans axiom, så är denna likhet förrädisk. I själva verket förefaller denna rättsgrundsats också i kunskapsteoretiskt hänseende utgöra de naturrättsliga axiomens motsats. Bortsett från de juridiska postulatens blott antagna vetenskaplighet, dras rättsprincipen med ett egenartat handikapp. Detta blir uppenbart, då juristen försöker precisera innebörden av den allmänna frihetslagen. I motsats till den väsensegenskap som den ursprungliga läran omres fungibiles bygger på, utgör den nya grundsatsen endast en hänvisning till en oupphörligt skiftande och oberäknelig grund. Då juristen hänvisar till parternas inställning till föremålet för rättshandlingen - i avtalsrätten till parternas konsensus - så avses därmed ingen abstraktion, utan den historiska avsikten hos fysiska parter. Det är emellertid uppenbart att det faktiska utfallet av en eller flera individuella viljor aldrig kan härledas ur antagandet om viljans principiella frihet.Varje försök att ur den allmänna frihetslagen, eller konsensualprincipen i avtalsrätten, deducera ytterligare rättssatser stupar på sin egen orimlighet. Den absoluta friheten låter sig inte regleras. Man skulle till och med kunna misstänka att den tillväxt som sker genom ren deduktion i själva verket är en chimär och endast innebär en sönderdelning247 av den ursprungliga r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 123 246 Se ovan s.111. fn 216. 247 Se Stahl, a a, bd.1, s.125: “Und zwar ist nicht von solchen Erkenntnissen die Rede, welche nichts enthalten als wasVernunft unmittelbar selbst ist, eine bloße Ausbreitung dessen, was in demWesen jener Formen liegt (analytische Erkenntnisse) z.B. daß die Ursache derWirkung vorhergeht, was ja eben der Begriff der Ursache aussagt”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=