Karakteristisk för Schellings “Philosophie der Zeit” är slutsatsen, att ett fritt och självmedvetet förnuftet bara kan acceptera en omvärld som ter sig förnuftsenlig. Såväl naturen som historien måste, som olika dimensioner av den fysiska världens utbredning, betraktas som ändamålsenliga processer. I tillvarons flöde måste vetenskapsmannen vara i stånd att se, bortom tillfälligheter och obehärskad mångfald, ett förnuftsenligt sammanhang. Detta synsätt är, enligt Stahl, också karakteristiskt för det tidiga 1800talets historiska skola i rättsvetenskapen. I motsats till andra - rationalistiska eller dogmatiska - metodläror antog historiska skolans företrädare att “die Vergangenheit ... nicht blos transistorische [ist]”. I stället utgör det förgångna den “immanente Ursache der Gegenwart, sie ist alsVergangenheit, als das war, sie war noch in ihr enthalten.”388 I detta avseende liknar samhällets historia den enskilde individens levnadslopp, ty på samma sätt “/w/ie das gegenwärtige Daseyn eines Menschen wesentlich Erinnerung seinesVergangenen ist”389, så kan samhällets tillstånd vid en viss tidpunkt bara uppfattas som ett återsken av dess dittills tillryggalagda utveckling. Också rätten är underkastad denna historiska kontinuitet. I likhet med en person, som inte skulle vara densamme “ohne sie”, sitt förflutna,“so ist auch der gegenwärtige Rechtszustand in seinem innerstenWesen zugleich eine Erinnerung des r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 187 Rättsvetenskapens princip: “Das System der That”387 de l i i 387 A a, bd.i, s.250. 388 A a, bd.ii, s.172. 389 A a, bd.ii, ibidem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=