förblir således fungibiliteten vetenskapligt obevisad och utgör endast ett mer eller mindre sannolikt antagande om försträckningens verkliga rättsgrund. Denna paradox utgör sannolikt förklaringen till det språkbruk som utvecklade sig kring detta moment i den äldre kunskapsteorin. Induktionens nödvändiga relativitet - vetenskapsmannen väljer att “bortse” från vissa bevekelsegrunder och “antar” att ett motiv utgör den verkliga grunden till alla relevanta uttryck - kommer till ett avslöjande uttryck, då filosofen ska formulera målet för sin bearbetning av den empiriska kunskapen. Sökandet efter vetenskaplig kunskap gäller inte längre ett absolut axiom, utan har den betydligt blygsammare målsättningen att finna en “tillräcklig” grund.165 I ratio sufficiens-läran är målsättningen att finna en kunskapsgrund som kan förklara de skeenden som kan iakttas i objektsvärlden. Därmed är inte sagt, att den funna grunden verkligen förorsakat erfarandets alla intryck, eller, med andra ord, att fungibiliteten verkligen har dikterat parternas handlande. Godsets beskaffenhet utgör bara en tillräcklig, inte en filosofiskt nödvändig grund för försträckningsavtalets rättsverkningar. En abstraktionsprocess kan endast leda till ett antagande om kunskapens inre enhet och kan på detta sätt uppfylla det mänskliga förnuftets krav på tillvarons förnuftsenlighet. Med denna utgångspunkt kan emellertid den vetenskapliga argumentationen lika väl utgöra en fri konstruktion som en osjälvständig efterbildning av tingens objektiva ordning. Risken är antagligen till och med större att det senare blir fallet. Man kan konstatera att detta resonemang leder till en tydlig, om än subtil förskjutning av den kunskapsteoretiska tyngdpunkten. All väsensmetafysik utgår från postulatet att kunskapens grund måste sökas i objektsvärlden.Då Stahl påpekade, att “...im Reiche der Erscheinung darf er loben und verwerfen...”, avsåg han inte r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 85 juridi sk rat ional i sm 165 Denna hermeutik skiljer sig från språkbruket i övrigt i den väsensmetafysiska traditionen, som i stället betonar den filosofiska kunskapsprocessens - deduktionens - absoluta säkerhet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=