Det finns sålunda ting, om vilka man erfarandemässigt kan slå fast, att de i allmänhet uppfattas såsom utbytbara. Denna iakttagelse leder juristen till det till synes naturliga antagandet, att försträckningsgivaren på denna grund kan anses ha “ingått på att mottaga andra speciella ting, än dem han lemnat, och att detta sålunda varit ett i sjelfva rättshandlingen inbegripet vilkor”, ty - som redan påpekats - “i allmänhet” betraktar man ju dessa ting på detta sätt. Den rättsliga grunden för det tvång som utövas mot parterna, och naturligtvis särskilt mot försträckningsgivaren, utgörs således inte längre av ett absolut väsen och dess förmåga att tvinga parterna till visst beteende. I de flesta fall, då en part överlämnar ett fungibelt föremål till en annan, kommer försträckningsobjektet att uppskattas i form av ett kvantum. Rättsvetenskapsmannen kan av dessa regelbundenheter i mänskligt beteende dra slutsatsen att föremålens fungibilitet sannolikt kommer att styra parternas inställning till tinget. Denna sannolikhet, grundad i ett antagande om en ursprunglig kausalitet mellan uttryck och väsensattribut, förefaller vara svaret på Kants fråga om väsendets “Erkennbarkeit”. Det är möjligt att föreställa sig att ett väsensattribut ger upphov till vissa, bestämda följder, till exempel parternas likgiltighet och vanan att uppskatta föremål av detta slag i vikt, mängd eller längd. Man kan kanske till och med på goda grunder hävda, att avtalsparternas inställning och sätt att behandla rättshandlingens objekt i allmänhet avspeglar dessa sakers objektiva beskaffenhet, men man kan inte påstå att detta kommer att ske i alla fall: Också genom denna ytterst försiktiga revision av läran om de fungibla tingen skulle rättsvetenskapsmannen tvingas uppge sitt r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 77 155 Kant, a a, s.27f. “Gleichwohl wird, welches wohl gemerkt werden muss, doch dabei immer vorbehalten, dass wir eben dieselben Gegenstände auch als Dinge an sich selbst, wenn gleich nicht erkennen, doch wenigstens denken können. Denn sonst würde der ungereimte Satz daraus folgen, dass Erscheinung ohne etwas wäre, was da erscheint.”155
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=