begreppet res fungibiles. Man får, till exempel, inte tro, “dass die fungiblen Sachen auch überall im Recht von dieser Seite betrachtet würden.312 Då man iakttar försträckningens olika moment, blir man i stället varse att rättsobjektet har minst två olika uppenbarelseformer och att endast den ena av dessa kan betecknas som fungibel.Vid själva försträckningshandlingen - då vissa saker överlämnas till mottagaren - så förekommer rättsobjektet såsom species och “verkliga saker.”313 Att i detta läge uppfatta föremålet “blott in genere” skulle vara meningslöst 314 Vid överlämnandet förekommer sakerna främst såsom “föremål för den första av sakrätterne, eganderätten, nämligen försträckningsgifvarens eganderätt såsom i och med handlingen upphörande och försträckningstagarens såsom dervid omedelbart uppkommande.”315 Detta sammanhang, det vill säga “wenn sie (die Sachen) … als Gegenstände des Eigenthums in Frage kommen, tritt jene Eigenschaft” - fungibiliteten - “ganz zurück.”316 På samma sätt förhåller det sig vid tidpunkten för motprestationen; också därvidlag “framställas ock verkliga saker in specie, och eganderätten öfverflyttas från den ene på den andre, ehuru i motsatt rigtning.”317 Det är följaktligen direkt olämpligt att använda begreppet res fungibiles i en framställning av de sakrättsliga momenten i försträckningen: r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 151 312 A a, s.30. Se Puchta, Lehrbuch der Pandekten, s.58 not. f. samt Cursus der Institutionen, bd.iii, s.11 not. f. 313 A a, s.31. 314 Nordling hänvisade också till kritiken av Claudius Salmasius (se Tract. de usuris, Lugduni Batavorum1639 och Liber de modo usuarum, ibid. 1639) tolkning av Ulpianus yttrande i L.55 Dig. de solutionibus (46:3): “Qui sic solvit, ut reciperet, non liberatur, quemadmodum non alienantur numi, qui sic dantur, ut recipiantur” (jfr. Strykius, Tract. de actionibus, Vittenbergæ 1725, s.61) hos Hugo, Lehrbuch eines civilistischen Cursus, bd.vi, s.364ff, Höpfner, Commentar über die Heineccischen Institutionen, s.848 och Mackeldey, Lehrbuch des Römischen Rechts, bd.ii, s.173 not b. Se Nordling, a a, s.31, fn.1. 315 Nordling, a a, s.31. 316 A a, s.30. 317 A a, s.31. 318 En utfästelse om att i framtiden försträcka, se Nordlings reservation, a a, s.32, fn.1. “Annorlunda beskaffadt är förhållandet under tiden emellan dessa båda handlingar, och äfven, såsom en del jurister antaga, före den förstnämnda handlingen och efter det att aftal blifvit träffadt om framdeles skeende försträckning.318 Derunder förekomma sakerna såsom blott generelt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=