bestämning av försträckningsobjektet. Paulus nöjde sig med att konstatera, att det finns en mängd föremål som bestäms efter vikt, antal eller mått, och endast då “gods af denna beskaffenhet” överlämnas uppkommer de för försträckningen typiska rättsföljderna. Försträckningsobjektets beskaffenhet - till exempel den inbördes likheten mellan enskilda sädeskorn - leder juristen till ett antagande om rättshandlingens materiella innehåll. Då sådant gods överlämnas till annan, kan det nämligen antas att givaren är likgiltig inför de enskilda föremålens individuella särart och därför skulle vara beredd att acceptera att vederlaget för försträckningen sker i form av andra föremål än de som ursprungligen överlämnats - dock med inskränkningen att motprestationen måste avse saker av samma slag som de ursprungliga. Det förefaller som om en egenskap hos vissa föremål, deras inbördes utbytbarhet, leder till ett antagande om parternas viljeinriktning.Av denna hänvisning till parternas, i detta fall försträckningsgivarens, vilja får man emellertid inte dra slutsatsen, varnade Nordling, att den romerska rättsvetenskapen skulle låta parterna disponera över avtalets rättsverkningar:“Den Romerske Juristen talar ... helt absolut om saker‘quæ pondere numero mensura consistunt’ och ‘quæ in genere suo functionem recipiunt per solutionem quam specie’.” Paulus utgick från “tillvaron af en dylik egenskap hos vissa slag af saker såsom något ovilkorligt i dem gifvet och således af enskild mensklig vilja oberoende.”110 Det karakteristiska med försträckningen - vederlagets form - utgör nämligen ett undantag från huvudregeln, att “mot gifvarens vilja ett” inte “kan betalas för ett annat”. Endast då saker överlämnas som är sinsemellan utbytbara uppkommer ett sådant rättsförhållande, att överlämnandet av andra saker av samma slag utgör tillräckligt vederlag. Detta gäller också mot försträckningsgivarens uttryckliga vilja, ty man kan enligt detta synsätt med fog anta att han vid överlämnandet varit likgiltig inför föremålens specieegenskaper. Detta innebär att försträckningsobjektets fungibilitet inte bara är oavhängigt mänskliga dispositioner; d e l 1 52 110 Nordling, a a, s.4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=