Stahl tycks mena, att strävan att skapa enhet i kunskapen är gemensam för människor i alla tider och på alla platser. Detta intresse återfinner den tänkande människan i sitt innersta, i sitt eget “Wesen, das er nicht aufzugeben vermag.”56 Sökandet efter en selektionsgrund som kan garantera rättsvetenskapens vetenskapliga framsteg, måste således ta sin början i filosofins historiska utveckling.Ty även om driften att söka efter kunskapens grund och enhet förefaller vara konstant, så har i stället hypoteserna om denna enhets karaktär ständigt växlat: Stahls iakttagelse att historien frambringat ett stort antal olika antaganden om grunden för kunskapens enhet ledde honom till slutsatsen, att de olika vetenskapsbegreppen i princip inte är jämförbara. Alla försök att definiera kunskapens enhet och grund skulle därmed vara kunskapsteoretiskt likvärdiga. Det skulle följaktligen vara närmast oundvikligt, att den domare som Kant utsett att bilägga den lagenliga striden - filosofen - skulle tvingas att välja mellan dessa hypoteser på helt godtyckliga grunder. Ett sådant tillvägagångsätt skulle naturligtvis inte uppfylla Kants krav på en “rechtskräftigen Spruchs eines Richters”. Endast en sista desperat utväg skulle i detta läge återstå för den vetenskaplige domaren, nämligen att förklara rättssaken non liquet och överlämna avgörandet till en annan instans.58 Slutsatsen av detta resonemang förefaller vara att kunskapstillväxt nödvändigtvis måste ske i den form som Kant betecknade d e l 1 34 “Durch die Grundannahme aber wird immer die wissenschaftliche Methode bestimmt, die Art anzunehmen, zu schließen, zu beweisen, somit das ganze System. Die Systeme haben daher gewechselt, so wie der Fortgang der Geschichte eine verschiedene Beschaffenheit des menschlichen Geistes und verschiedene Motive desselben hervorbrachte.”57 56 A a, bd.i, s.5. 57 A a, bd.i, s.5f. 58 A a, bd.i, s.4f. kunskapens enhet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=