Det rättsvetenskapliga vacuum som uppstod efter naturrättslärans kunskapsteoretiska haveri förskräckte de samtida juristerna. Konsekvensen av den kritik som riktades mot läran om de fungibla tingen var att den juridiska doktrinen i princip fullständigt förlorat sin rättskällestatus.Antar man vidare att ett och samma föremål kan uppfattas som fungibel i en rättshandling och icke-fungibel i en annan, förefaller möjligheterna att överhuvudtaget reglera denna oändliga mångfald av omständigheter genom en allmän norm vara mycket begränsade. Nordling hävdade till och med att då något “allmängiltigt förhållande för en del saker, genom hvilket det i fråga om dem skulle vara likgiltigt, af hvilka speciella ting de utgöras, … fördenskull icke [låter sig] uppvisas, utan är det uteslutande afseendet på slaget i sakerna eller, i motsats dertill, hänsigten till deras speciella beskaffenhet beroende af vexlande omständigheter, på hvilka icke allmänna rättsregler kunna byggas.”196 Återuppbyggnaden av den rättsvetenskapliga verksamhetens grund tog, vad gäller försträckningsavtalet, sin början i en subtil betydelseförskjutning i begreppet fungibla eller utbytbara saker. Nordling hänvisade härvidlag åter till Gustav Hugo: r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 99 Mellan logisk despoti och indviduellt godtycke mot en subj ekt iv för sträckningslära? 196 Se ovan s. 62. fn. 129 “Sålunda beskrifver Hugo - ehuru han icke gillar benämningen fungi-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=