sakens natur med denna hänvisning till “er ”. Subjektet i denna sats, som efter bearbetningen av materialet förfogar fritt över erfarenhetskunskapen, kan bara vara det mänskliga förnuftet.Kunskapssubjektet tillåts visserligen inte disponera över föremålens väsensegenskaper, såsom till exempel fungibiliteten, men han är i sin fulla rätt att ordna dessa uttryck så att de ter sig som förnuftsenliga utflöden av en antagen grund. Gränsen mellan att konstruera eller rekonstruera blir härigenom mycket otydlig. Det rationalistiska draget i väsensmetafysiken är särskilt märkbart under 1700-talet, framför allt i den så kallade skolfilosofin166, men ambivalensen kan spåras tillbaka ända till denna filosofiska traditions rötter.167 Det förefaller som om förnuftet stigit i graderna. Från att vara identiskt med förmågan att avbilda tingens ordning övergår det till att utgöra en självständig och till synes outtömlig kunskapskälla. Det mänskliga tänkandet och dess lagar - logiken - har inte längre enbart en regulativ funktion i kunskapen, utan förnuftet antar utmaningen att själv skapa sitt eget kuskapsföremål: Väsensmetafysikern konstruerar såväl sitt vetenskapliga föremål som dess formella motsats genom att dekonstruera naturen. I tanken skiljs det ena från det andra i de empiriska uttrycken; det som härrör ur accidensernas relativa enhet avgränsas från det som utgör en ren följd. Därigenom uppstår ett material, vars främsta egenskap är dess obestämdhet. Det mänskliga förnuftet kan nämligen inte förfoga över enheter i kunskapen, men i den rena mångfaldens rike är tanken ensam härskare, ty d e l 1 86 166 Se Kaulbach, Friedrich, Philosophie der Beschreibung, s. 147 - 176. 167 De platonska idéernas egentliga ursprung och hemvist kan till exempel diskuteras. Idéer hör ju normalt till ett medvetande. 168 Stahl, a a, bd.i, s.49. “Das ist allem Forschen und Erkennen gemein: Vernunft in negativer Art zum Maaße zu haben, d.i. alles auszuschließen, was den Gesetzen des Denkens widerspricht. Das Eigenthümliche dieser Richtung besteht darin,Vernunft zumpositiven Maaße zu haben: nur das anzuerkennen, was diese Gesetze selbst schon enthalten, und alles auszuschlie-ßen, was nach ihnen so, oder anders beschaffen seyn könnte.”168
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=