die Idea, das Urbild des Gegenstandes zu wissen.”397 Visserligen kan det mänskliga förnuftet endast vinna insikt i rättens idé genom abstraktion av det individuella - “/d/urch das Sinnbild wird nemlich die Idea aufgefaßt und von dem wirklichen individuellen Seyn entkleidet”398- men efter denna inledande induktion synes kunskapen om det individuella ha tjänat sitt syfte. Den juridiska kunskapens enhet måste hämtas ur rättens idé, ty “/e/s ist nun im Grunde immer das Niedere aus dem Höhern zu erkennen und zu würdigen, und hat in ihm seineWahrheit, und nicht umgekehrt.”399 Vägen till verklig kunskap om rätten sträcker sig visserligen från det särskilda - det juridiska stoffet - till det allmänna, men den vetenskapliga argumentationen rör sig nödvändigtvis i motsatt riktning. Likheterna mellan detta resonemang och naturrättsläran ter sig omisskänneliga; juristens kunskap om det rättsliga stoffet utgör den yttersta förutsättningen för den rättsvetenskapliga verksamheten, men syftet med detta arbete förefaller vara att slutgiltigt befria rättens idé från dess “wirklichen individuellen Seyn”. Man skulle således på denna grund kunna hävda att Stahls beskrivning av förhållandet mellan det individuella och principiella i rätten tyder på en renässans för rättsvetenskaplig metafysik. Det främsta argumentet för den naturrättsliga argumentationsstrukturen är tveklöst dess ojämförliga enhetlighet. De juridiska axiom som utgör slutresultatet av rättsvetenskapsmannens bearbetning av de individuella normerna, och som antas motsvara rättens idé, utgör den yttersta garanten för rättslärans enhet.Typiskt för den naturrättsliga bevisföringen är nämligen att grundens enhet fortplantar sig genom varje led ända ned till den mest konkreta följden, utan att låta sig hindras av konkurrerande argumentationsgrunder. De enskilda rättssatserna måste, för att uppfylla naturrättslärans krav på orubblighet och allmängiltighet, framstå som osjälvständiga följder av rättens princip. Genom detta r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 191 397 A a, bd.ii, s.41. 398 A a, bd.ii, s.42. 399 A a, bd.ii, ibidem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=